Aftonbladet – 14 oktober 1856, sida 3

Article Image
språket, har hållit ett frimodigt tal, begynnande med: Medborgare och medborgarinnor, stutande med en uppmaning till senatorerna att yrka på riksdag, och simedelst försonga framtiden med detförflutna. Om tisdag kommer en tillställning af studenikåren att hållas, hvarvid en skål för de skandinaviska universiteterna skall drickas, och derpå sjungas: Det gamla Göta lejon hvilars m. m. Äfven Runeberg skall inbjudas från Borgå, och om möjligt kaoslirådet, riddaren m. m. Rein uteslutas. Kellgren har beklagligen afsomnat i sin bästa ålder, ung, med begär och förmåga att verka för sitt fosterland. Alla de, som vid kröningen ilat att plocka några smulor af den kejserliga nådens bord, hafva hemkommit, deribland äfven det fisska gardet. Stjernor, titlar och adelsdiplomer hafva fallit i mängd — och sjelfva finska staten har hugnats med en allmosa sf 200 tusen rub., troligen för att tysia munnen på dem som påstodo att, så fattigt Finland är, behöfver det dock intet af Ryssland. Måtte dessa och dylika nådepenningar ej bära den frukt dermed åsyftats, och den lilla sjelfkänsla vi hafva qvar ej qväfvas utaf medvetandet att vara ryska legohjon. —— — Vid mer än ett tillfälle ha vi funnit oss föranlåtna uttala den åsigt, att de med så . mycket buller förberedda kraftyttringarne från vestmakternas, sida mot konungen i Neapel i sjelfva verket ej ha synnerligen mycket att betyda och att framför allt något för folkfriheten i Italien båtande resultat aldeles icke af dem är att förvänta. Och huru skulle man väl också kunna föreställa sig, att en Louis Napoleon, sora i sitt eget land undertryckt all verklig frihet och låtit i Rom med franska bajonetter återställa och upprätthålla Pius IX:s usla regemente, att en Palmerston,. som städse fört frisinnade fraser på läpparne, men det oaktadt låtit polackar och ungrare efter hvarandra hemfalla under despotismens ok — huru kunna föreställa sig, att sådana män skulle hysa några verkliga sympatier för I folkfriheten i Italien och åsyfta att för allo göra ett slut på det förtryck, hvarunder de italienska folken sucka? Vi anförde också! nyligen det märkliga yttrande, som undfallit den franska Journal des Debats, att när allt kommer omkring skall måhända konungen af Neapel ej hotas så allvarsamt som det kommer att se ut; och vi fästade särskilt våra läsares uppmärksambet på den af Journal des Debats i sammanhang härmed gjorda anspelning derpå, att demonstrationerna mot konung Ferdinand företagas endast och allenast för den effekt, som lord Palmerston påräknar, att de skola göra på parlamentet och partierna i England. För ett par degar sedan införde vi äfvenledes ett utdrag af en korreepondensartikel till NationalZeitung, karakteriserande den engelska ministeriella pressens hållning i den neapolitanska frågan och visande, huru denna prets just söker tillgodogöra densamma i den riktning som i Journal des Debats ofvannämda artikel antyddes. Att kejsaren i Frankrike äfven å sin sida ej ogerna inför den mindre skarpsynta massan franska folket ger sig sken af att försvsra friheten i Italien, är ganska naturligt, och han gör det säkerligen så mycket hellre, som det verkligen måste ligga i hans intresse, att kung Ferdinand i Neapel förmås taga så pass mycken reson, att han ej genom ett alltför stort öfvermått af orättvisa, förtryck och våld bringar jäsningen uti Italien till ett utbrott, som i sina följder kunde blifva vådligt för alla på bajonetterna fotade välden. Det är derföre ganska möjligt, till och med ganska troligt, att man till slut får se konung Ferdinand, huru länge han än prutar emot, vidta ga en oeh annan åtgärd, på hvilken vestmakterna kunna hänvisa såsom resultatet af deras mellankomst. Komma emellertid de engelska och franska flottorna att visa sig utanför Neapel, blir sannolikt deras verkliga uppgift, att der göra samma tjenst som den franska besättningen i Rom, nemligen att upprätthålla och skydda den bestående regeringen mot folkets rättmätiga förbittring. Under allt detta fortfara, såsom våra läsare veta, de engelska och franska tidningarne att braska med stora ord och väldiga hotelser. Längst af alla går den engelska Mornin; Post, som menar att vestmakterna ej skola nöja sig med mindre än en tronafsägelse å konungens af Nespel sida. Tidningen yttrar sig härom på följande sätt: Konungen bshöfver icke draga ned sitt land i den ruin, som hotar honom sjelf. Mi han blicka omkring sig, och se hvad andra monarker gjort, då deras välde upphört att vara förenligt med deras undersåtares väl. Må han betrakta hvad som skett i Österrike, i Bayern, i Sardinien, och huru dessa länders beherrskare lemnat sina troner med värdighet så snart omständigheterna kräft yngre och af föregåender mera oberoende personer, Han får snart se franska och engelska eskadrar i neapolitanska viken. De. uppträda der icke fientligt utan medlande. Under skyddet af deras kanoner kan konungen med säkerhet och värdighet vidtaga en åtgärd, som skulle bibebålla riket för hans dynasti. Om det ännu hos honom finnes qvar en gnista af förstånd och känsla, om hans goda engel icke för evigt tagit farväl af honom, må ban då, under det han ännu är konung, gå att begära en tillflykt på en af eskadrarnes skepp, för att aldrig mer återvända till sitt rike. Times å sin sida erinrar derom, att det för femtio år sedan var England, som åt Neapels bourboner räddade deras rike och gsranterade den fria författning de lofvat sina folk; att Engiand hade gamla och oupplösliga förbindelser med. det nationala partiet på Sicilien och det konstitutionella partiet i Neapel, samt att de förföljelser, som drabba dette lands liberala, vore en förolämpning emot England. Samma blad tillägger derpå: Hvilka nya åtgärder skola vi väl nu nödgas vidtaga? Hvilka nya plikter skola väl ålägges oms genom de senaste händelserna? Skola regenterne af Neapel och England nödgas ombyte de roler som de för femtio år sedan utförde? Detta är någontiag som vi omöjligt kunna på förhand veta. Men emellertid uppfordras vi genom alla bevekelsegrunder af-säkerhet, plikt och ära, att göra den suverän, som har i TE naland att tanka Su so LL Pnagtällnin. met tt tr VA TEEN EST ———

14 oktober 1856, sida 3

Thumbnail