Aftonbladet – 14 oktober 1856, sida 2

Speranza. bära in, och ni måste helt paasift öfverlåta er till dem och till miss Hutchins, vom: ekall Kläda er. Ni är väl inte besviken i er förboppning ? frågade han med oro, då han vargeblef att rodnader på den fima kinden bottdog, och den uttryckefulla munnena leen-te började försvinna. Jag önskar att Jag kunde tillåta er mer, men jag vågar icke Lucy skulle ha haft ett hårdare hjerta än hon bade, för att icke ha blifvit rörd af italienarens allvarligt deltagande tom och bliok. Det lilla molnet af missnöje upplöste sig i ett varmt leende. Jag är mycket otsoksam, sade hon; förlåt mig, och räckte fram mot honom sin hand, en sådan förtjusande liten hand att han kände en ofantlig benägenhet att kysta den; men han åtnöjse Big likväl med att en rekund bålla den i sin. En timma senare rullades hvilstolen, vid hvilken mar növer sir Joha med stor fröjd var behjelplig, gehöm glasdörrarne på salen tt på den balkong, hvilken i denna vår sannfärdiga beröttelsa så ofta blifvit omnämd, der ett soltak blifvit uppsatt för att skydda Lucy för solen. Hur vackert! Hur utomordentligt vackert In utropade den unga flickan, I det hennes ögor vidgade sig under det att hon såg sig omkring. Hur kunde ni någonsid frukta eller ett ögonblick tro, vändande sig till doktorn, pått min inbillning kutde öfverträffa en så dan verklighet som denna? Ingen fantasi, icke ens en skalds skulle kunta framwmana denna underbara skönhet. varade h kak nSanningen att sägs, svarade han, fruktade jag endast ganska litet att ni skulle bli sviken i er förväntan. Eburu jag är sioilianare och äfven entusisstisk i min beundran för min fäderneö, erkänner jag att den utsift vi ha framför oss icke står efter någon af de mest prisade på Sicilien.s Hvilket österländskt utseendejdessa hvif-!