Aftonbladet – 11 oktober 1856, sida 3

forskningar, men voro icke i stånd att upptäcka gerningsmånnen. — Väl hade man förmärkt, att en ung flicka, Lovisa Ahlqvist, som blifvit uppbjuden af Lindeman, hade på en stvnå lemnat dänsplanen; men detta kunde icke gerna väcka nägon misstanke, emedan hon, i samma ögonblick Lindeman träffades af knifvarne, stod och talade helt lugnt med sina bekanta bland de andra flickorna. Emellertid ansåg sig polisen böra efterspana en bonde vid namn Sjoeqvist, som sedan någon tid fåfängt bemödat sig att vinna Lovisas gunst. Tvenne polisbetjenter afskickades till byn Tarsö, i provinsen Hernösand, der Sjoeqvist vistades hos sina föräldrar. Men han hade aflägsnat sig för fjorton dagar tillbaka. Man lemnade då hans signalement till vederbörande myndigheter, och länsmannen i Norrmjöle grep honom i en skogskant, der han befann sig bland ett antal så kallade tattare från Norge, och klädd likasom de. Man visiterade honom, och fann i hans kläder elfva knifvar, af samma utseende med dem som träffat Lindeman. Vid ransakningen upp!ystes dessutom, att Sjoeqvist under flera dagar öfvat sig i att kasta knifvar mot ett bestämdt mål. Under så beskaffade omständigheter bekände slutligen Sjoeqvist, att han med berådt mod mördat Lindemann. Han sade sig hafva gjort det af svartsjuka, emedan han älskade Lovisa Ahlqvist, som föredragit Lindeman framför honom. Äfven bedyrade han, att den unga flickan icke hade ringaste del i hans brott. — Lovisa Ahlqvist kastade sig i den vid Teg förbiflytande strömmen, ur hvilken man lyckades uppdraga hennes lik. Den unga flickan var känd som ärbar och arbetsam. Hon hade ofta sagt, att Sjoeqvist begärt hennes hand, men att hon icke ville blifva hans hustru, emedan hon kände en oförklarlig fruktan för honom.