Aftonbladet – 10 oktober 1856, sida 2

Jag tackar — och då jag nu erhållit er sanktionering, sade Antonio, resande sig, vill jag icke längre inkräkta på er tid.n Emottag, min bäste sir, sade sir John, äfven resande sig, min varmaste tacksägelse. Det var särdeles omtänksamt — särdeles — vänligt af er. Jag är er oändligt förbunden. Sir Johns tacksägelser voro verkligen upp rikt ga, och dessa sista ord uttalades i en ton hvarvid han föga vant Antonios öron. Den sjelfständighet och den oegennytta, som italienaren ständigt visade, både pikerade och behagade den högdragone baroneten. Ingen egenskap hos en person kunde sir John så väl uppskatta och värdera som stolthet. Man måste likväl erkänna, sade han till sig sjelf, i det han styrde sina steg till Lucys rum, att det är någonting pgentlemanlikt hos denne italienare. — Man måste likväl erkännans, sade doktor Antonio till sig sjelf, i det han gick genom trädgården, att det finnes en anstrykning af känsla hos denne gamle aristokrat. Sslunda hade de båda herrarne åtskilts mera vänligt stämda mot hvarandra, än de hittills känt sig. i Lucy försökte så godt hon kunde att fördrifva tiden, men med ringa framgång. Alla de föremål, hvilka intresserade henne så lifligt så länge Antonio var der, gjorde det icke nu då han var frånvarande. Himlen var icke så klar, hafvet icke så blått. Hon sköt ifrån sig sina böcker och blommor och försjönk i tankar. Aldrig förr hade en sådan känsla af öfvergifvenhet trängt sig på henne, och som det är en närvarande sorgbundenhets privilegium att återkalla fordna sorgämnen, så framstälde sig för henne, bland en ored:g massa af tankar och bilder, erinringen om hennes moder, och den unga flickan sammanknöpte sina händer, under det att ett stygn af smärta. genomborrade henne, som em hon för första