Aftonbladet – 9 oktober 1856, sida 2

Rapoleonska kejsaredömets störtande den ursprungligen välmenade heliga alliansen, af statsmännen förvrängd till ett verktyg för en måttlös tendenspolitik, till den grad, att den öfverallt, hvar den kunde, med väpnad hand uppträdde emot försöken att inrätta konstitutionella författningar (såsom i Neapel, Sardinien och Spanien). Ännu mera! När genom det nödvändiga motståndet mot de franska ultraisternas måttlösa reaktionsförsök de äldre bourbonernas tron störtades i Frankrike, var det då icke åter Ryssland, som sökte förmå de tyska makterna till intervention och som, dä dessa icke kunde förmås dertill, med möda kunde uppgifva sin lust att intervenera? När slutligen 1848 års händelser inträffade i Europa, och Preussen såg sig stäldt i spetsen för de tyska reformsträfvandena, hvilken icke-tysk makt var det väl som i denna inre tyska angelägenhet förde ett mera hotande språk än Ryssland? Framträdde icke då bandgripligen Petersburgerkabinettets syfte, att på fiendskapen mellan de båda tyska makterna grunda sin egen öfvervigt inom den nordiska alliansen och derigenom betrygga sitt öfvervägande inflytande på det splittrada Europa? Och medan man i det kristliga Europa var angelägen att framställa furstar och undersåter såsom två fientliga elementer, för att låta Ryssland gälla såsom de förstas naturliga beskyddare mot de senare, var deticke just den motsatta sidan, på hvilken man stälde sig i Orienten? Eller bar icke allt sedan Katarina II:s tid Rysslands stående privcip i Orienten varit, att emot. sultanen stödja sig på en del af hang egna undersåter, såsom Rysslands myndlingar icke blott i kyrklig: utan äfven i politiskt hänseende ? Och vid sidan af sådana för bela verlden bokanta fakta ställer den ryska cirkulärdepeschen helt naivt den satsen, att det ständigt varit Rysslands grundsats attioke blanda sig uti främmande staters inre angselägenheter och att samvetsgrant respektera deras sjelfständighet! ! Hvad skall man tro om den försäkran, som gifves om den framtida politiken, när den är förenad med ett sådant påstående om den förflutna? Eller behöfs det, för att lugnaiafseende på de vunna erfarenheterna, ingenting annat än några fraser ?