Aftonbladet – 9 oktober 1856, sida 2

WARREN fört rr AR Prag horisonten från detta håll, i hvilka för den danska helstaten torde innehållas: ett oväder, mot hvilket det i sanning skall behöfvas något vida mer, än den efemera nonrchalencens sidenparaplyer: S. B. — Redaktionen har fått emottaga nedanstående insända artikel, som framkastar den tanke, att för utredningen af demånga för närvarande agiterade löneregleringsplanerna och dermed sammanhang egande organisationsfrågor det torde blifva nödigt att vid den blifvande riksdagen nedsätta ett särskilt utskott. Ehuru insändaren för denna sin åsigt anfört åtskilliga, som det vill synas, rätt giltiga skäl, vill Aftonbladet likväl uppskjuta att bestämma sitt omdöme, till dess man får se, huru beskaffade de förslag äro, som i detta hänseende väntas från regeringen. Emellertid tyckes verkligen denna sak få en allt större och. större utsträckning. Enligt de underrättelser vi inhämtat i civildepartementet, hafva petitioner om en förbättrad lönereglering för landtstaten redan inkommit från följande 12 län: Kalmar, Stora Kopparbergs, Vester Norrlands, Jönköpings, Östergötlands, Malmöhus, Norrbottens, Stockholms, Westerbottens, Elfe borgs, Gotlands och Westmaniands län. I sanning, det är ett ganska eget förhållande att, oaktadt rikets ständer vid förra riksdagen i allt väsentligt gillade den af regeringen för landtstaten föreslagna lönereglering, ingen tjenstemannakår för närvarande så högljudt och, som det oss synes, så rättmätigt klagar öfver sin ställning och med ovedersägliga bevis styrker, att den förmenta löneförbättringen var en ganska väsentlig löneförsämring. Detta inger i verkligen icke särdeles stora förhoppningar: i afseende på de löneregleri vgsförslag, som, åtminstone hvad den civila erubetshierarkien beträffar, komma att från re geringen utgå. Men vi öfvergå till den insän da artikeln: Troligen har välgsällan någon fråga näst föte,-en riksdag varit med så mycket nit och Yshugsan agiterad, som under den sertare tiden den om förbättringen i våra embetsoch tjenstemäns lönevilkor. Utan tvifvel är också saken af största vigt. Den är det icke blott för de individers skull, som för närvarande befinna sig i statens tjenst och hvilka oemotsägligen i allmänhet äro särdeles vanlottade, så att med den nu varande utomordentliga stegringen i prisen på lefnadsförnödenheter, hvaruti man icke heller har utsigt att åter vinna någon snar nedsättning, ganska få embetseller tjenstemän torde kunna ens lifnära sig med den aflöning staten består. De flesta måste derföre råka i ekonomiskt obestånd, så vida de icke antingen ega enskilt förmögenhet eller hafva biförtjenster, hvilka dock alltid i större eller mindre mån måste blifva hinderliga för ett nitiskt utöfvande af deras embetsoch tjenstebefattningar. Saken är ännu vigtigare för det allmänna, emedan, om de nuvarande förhållandena länge fortfara, staten verkligen äfventyrar atticke finna andra tjesare än antingen lycksökare eller personer utan talang, duglighet och förmåga, att på annat sätt finna sin utkomst. Den oberäkneliga skadan och de stora olägenheterna af ett slikt förhållande inses lätt utan att beböfva beskrifvas. Man klagar redan öfverljudt öfver bristen på skickliga ämnen snart sagdt till hvilken tjenst som helst, och när något mera maktpåliggande embete, som tari anspråk vidsträcktare insigter och en större arbetsförmåga, är ledigt att återbesättas, såfår man verkligen leta med Diogenes-lyktan för stt finna en lämplig person som tillika finnes villig att emottaga platsen. Insändaren påstår visst icke, att den enda eller ens den förnärsta orsaken till detta bedröfliga förhållande bör sökas i den ringa aflöningen; han påstår endast, att den senare är en bidragande orsak att afskräcka unga män med hufvud och kunskaper, men utan enskilt förmögenhet, att företrädesvis egna sig åt statens tjenst, då pu för tiden så många andra utvägar finnes till mera både indrägtiga och angenäma sysselsättningar. Följektligen förtjenar saken att bäde undersökas, utredas och begrundas. Men gör det verkligen tillfyllest för en sådan utredning att man derom skrifver oändliga tidningsartiklar? Beböfves icke fast helire derför en ordnad och sammanhängande undersökning, ej mindre -om den -ene eller andre tjenstemannens behof af ökade emolumenter, utan äfven om embetsverkens organisation, erbetsmetoder och slutligen om medlen att grundlägga den bildning och ernå den skicklighet, som erfordras för att statens tjenst skall kunna skötas som sig bör. Förr i tiden förordnade man komitger, och vid 1823 års riksdag var till och med ett särskilt utskott af representationen nedsatt, för att behandla detta ämne. Då var likväl bristen på skickliga embetsmän långt mindre märkbar än nu, då voro äfven anspråken å embetsmännens sida ojemförligt ringare, och då funnos ännu icke de lockelser. som nu, att hellre välja de industriella yrkena än embetsmannabanan. Nu synes det således vara ännu mer af behofvet påkalladt latt frågan blir föremål för en särskilt bered BRA TNE