Aftonbladet – 9 oktober 1856, sida 2

med anmodan att vidtaga alla nödiga åtgärder. — 3:0 Hvilka åtgärder böra vidtagas emot Sadleirs sterbhus och de afgångne engelske direktörerne, för vinnande af skadeersättning. för de genom deras förvållande eller försumlighet bolaget tillskyndade förlaster ? Då det låge alltför mycket uti de afgående såväl som närvarande direktörernes intresse att af Sadleirska sterbhuset erhålla hvad erhållas kunde, så hade ordres blifvit i detta afseende gifne till London, men då det endast skulle leda till vidlyftiga processer, hvilkas utgång vore problematisk men kostsam, om de afgående direktörerne skulle ställas till ansvar för de gjorde förlusterne, så ansåg bolaget att dylik ansvarstalan för närvarande ej borde yrkas. —4:0 Huruvida de svenske ledamöterne i direktionen må undfå decharge för sin förvaltning under sistlidne år? Efter längre diskussion rörande denna fråga beslöts att, ehuru revisorerne ej densamma tillstyrkt, bolaget likväl meddelade de svenske direktionsledamöterne decharge. Då penningetillgången, genom den öfver förväntan lyckade preference-aktieteckninogen, var god, skulle arbetena oförtrutet fortsättas, och tillkännagafs att flera lokomotiver och andra materialier äro under väg. — Vi intaga på begäran ur Mariestads Veckoblad följande artikel rörande försäljningen af Hellekis. Uti Augustihäftet Ställningar och Förhållandens har hr Crusenstolpe uttalat sitt bestämda ogillande af några adeliga slägtegendomars försäljning, såsom det f. d. Fersenska Mälsåker, Bondeska Björnö och Posseska Hellekis. Hvad som nämnes med anledning af de båda förstnämde godsens afsalu lemna vi derhän, då de särskilta omständigheterna dervid icke kunna vara af synnerligt intresse för denna orts invånare. Rörande Hellekisaffären deremot kunna vi ieke underlåta att anmärka ett i berörde månadsskrift begånget misstag, hvilket bland annat blifvit lagdt till grund för författarens oblida omdöme öfver hr löjtnant v. Arbins handlingssätt. Författaren yttrar sig nemligen som följer: Det urgamla Possegodset Hellekis, furstligt bebygdt och med den herrligaste belägenhet på den undersköna Kinnekulle, hade 1850 genom gifte öfvergått till en ung löjtnant von Arbin. Denna sin hustrus mödernearfvejord afyttrade han åt en kammarherre Skjöldebrand, hvilken nyligen åter till ett. engelskt bolag försålt samma egendom. Den närmaste följden af hr Arbins finansoperation med sin hu-strus mödernestamgods lärer: blifva det präktiga slottets ruin, sedan egendomen råkat i utländningars våld, hvilka förmodligen mindre afse huru densamma är bebygd än hvad den afkastar i behållning — och Sverge äfventyrar att på detta sätt förlora en af sina prydnader. Löjtnant von Arbin har handlat lika lättsinnigt i afseende på sitt eget intresse som förolämpande mot, sin hustrus slägtförbindelser. Han sålde Hellekis ör en half million rdr bko, och hans köpare har, blott några få månader derefter, i saluskilling erb.llit en million rdr riksmynt. På denna affår hr således hr Skjöldebrand en ren vinst af 250,0f,0 rdr sistnämde mynt, hvilken v. Arbin obet5nksamt låtit gå sig ur händerna. Ho känd saoning är, att löjtnant vy. Arbin försålt det vackra Hellekis till en kavamarherre Skjöldebrand; men ett fullkomligt misstag deremot, att hr kammarherre Skjöldebrand, såsom det uppgifves, se dermera försålt samma egendom till ett engelskt bolag. när således denna förmenta försäljning icke egt rum, lära också de deraf befarade följderna uteblifva, äfvensom befogenhet saknas till det klander, för hvilket löjtnant v. Arbin gjorts till föremål. Medan Hellekis i hans hand var falt, lärer det verkligen haft många spekulanter, hyaribland kanske till och med sådane, om hvilka man ej kunde vara förvissad, att de fästade behörigt afseende vid ställets skönhet och prakt. Hr löjnanten v. Arbin lemnade likväl icke egendomen, under risk af dess möjliga sköfling, åt den mestbjudande, utan valde en köpare, som han visste icke blott skulle värdigt häfda det beryktade godsets anseende, utan äfren egde nog kapitalstyrka för åstadkommandet af ändamålsenlig förbättring och ytterligare försköning. Lägger man härtill, att mellan hrr v. Arbin och Skjöldebrand öfverenskommelse träffats, att den senare, i händelse af beslutad försäljning, hembjuder egendomen åt den föstnämde, tyckes deone hafva röjt tillräcklig omtanka. om dess bevarande från omilda händer. Så ogerna vi yttra oss öfver personers enskilta affärer, anse vi oss likväl icke träda granlagenheten för nära, då vi anföra ett hufvudskäk till afsalu, det vi veta förefanns. Löjtnant v. Arbin, i sig sjelf en alldeles obemedlad ung man, mottog Hellekis, belastadt med en skuld af 100,000 riksdaler, hvilken tryckte så mycket hårdare, som ytterligare en lika summa skulle erfordrats för att bringa egendomen i behörigt skick och ega nödigt förlagskapital. Det må icke kallas lättsinnigt i afseende på eget intresse att rygga tillbaka för en sådan skuldsättning. Näågot förolämpande mot hustruns slägtförbindelsere finnes så mycket mindre i affären, som den icke: utan slägtens goda minne lärer vara uppgjord. För öfrigt tyckes hvarje skäl till missbelåtenhet å slägtingarnes sida vara undanröjdt genom den enkla omständigheten, att bördsrätten står dem öppen, Som löjtnant v. Arbin under hela sitt vistande inom vår ort gjort sig känd för sansadt och moget beteende i sina åtgöranden, äro vi öfvertygade att han i denna angelägenhet icke tagit ett steg utan allvarlig besinning. Nöjet, äran och förmåner att varä berre till Hellekis försakas icke ifåvitsko, och offret deraf röjer; i vårt omdöme åtminstone; en ädlare karakter, än äflandet att af fåfänga och aristokratisk fördom bibehålla ett herresäte, som är för mycket skuldbelastadt att kunna utan större resurser värdigt uppehållas och förkofras, samt af sådan anledning icke: kan med besittningen förena trefnad och framtida. trygghet för en talrik familj S