Aftonbladet – 8 oktober 1856, sida 3

Ett besök i Egestorffska spisanstalten i Lisden (Hannover). Om denna särdeles gagnefulla inrättning innehåller Posttidningen för i lördags följande beskrifning, som tidningen fått sig tillsänd från en resande: landsman, som på stället tagit kännedom om densamma. På en resa genom Hannover för någon tid sedan blef jag nödsakad att i afvaktan på en person-train å jernbanan till Harburg uppehålla mig några timmar i förstnämde stad. Det var en herrlig höstdag, och jag företog mig en liten promenad utåt den nyare delen af staden, teatern och kongl. slottet, hvilka båda förstnämda vittna om den nyare tidens framåtskridande skönhetssinne i detta residens, och hvaraf förtjensten hufvudsakligen tillkommer framlidne konung Ernst August. Då jag emellertid är tämmeligen bekant med hvad Hannover i denna väg har att erbjuda en resande, och deribland den ryktbara silfverkammaren, fortsätte jag min promenad utåt förstaden Linden. Knapt hade jag hunnit bryggan, som skiljer staden från förstaden, innan jag öfverraskades af en liflighet i framoch tillbakagående, som jag icke visste förklara.7 Jag frågade en arbetshustru efter orsaken, och hon svarade med glad och tillfredsstäld blick, pekande på ett krus, som hon bar i handen, att hon kom från Egestorffska matanstalten och att det förbiströmmande folket antingen vore på väg dit eller komme derifrån. Jag erinrade mig nu att jag hört omtalas denna nya anstalt; att den redan efter kort tids bestånd väckt så väl högre som lägre personers beundran ; att franska regeringen, som förtjenar högsta loford för sin omtanka att minska arbetarnes olägenheter af den dyra tiden, infordrat beskrifning öfver denna anstalt, till plan och utförande. Övilkorligen frapperade mig äfven den tillfredsställelse, blandad med en viss stolthet, som röjde sig hos alla. Hustrun, som jag nämt, bar ett krus af samma slag, som man i Sverge ofta ser tiggande qvinnor bära på armen; men huru olika var icke denna hustrus gång, blick och ton mot tiggerskans släpande och nedtryckta hållning! Hon bar betald mat hem till sina barn; god mat, det kunde man se, och likväl så billig, att den var gå godt som hittad; ty för tvenne guten groschen (10 å 12 sk. rgs) kunde hon, man och två barn, som hon yttrade, äta ett godt middagsmål. Bland dem, som buro mat, såg man äfven fruntimmer, som kunde antagas tillhöra. en högre klass, att döma af klädedrägten, äfvensom snygt klädda pigor, hvilka kunde anses tillhöra ordentliga familjer. Flertalet bestod dock af daglönare och fabriksarbetare. Min nyfikenhet att lära känna denna anstalt, som kunde förorsaka en sådan verkan på befolkningen af medeloch arbetsklassen, tilltog i samma mån, som jag närmade mig stället. Den ständigt växande strömmen af menniskor och flera personer, som höllo öppen taffel på hörnstenar; trappor och öfverallt der plats fanns, förrådde anstaltens närhet. En ny industrigren hade äfven uppstått, såsom en följd af den förra, nemligen försäljning af-lerkrus till bämtande af maten. En gammal qvinna sågs en öppen gård afyttra sådana krus i mängd. nart hade jag framför mig ett litet hus af rödt tegel med en hög skorsten derinvid. Med möda trängde jag mig igenom de öfverfylda gångarne och trapporna in i mat rummen. Vid smala bord spisade en mängd personer, som ej egde hushåll, såsom fabriksarbetare af båda könen, dagsverkare, gamla gubbar och gummor, hvilkas barn lemna: föräldrahemmet, m. fl.Från dessa rum voro fönster till köket, vid hvilka de köpta märkena utbyttes mot de fylda porslinsfaten med bleckskedar. Men på långt när icke alla hade funnit plats i mmmet; hvarje möjlighet till sittplats på gården, i fönsternischer och på trappsteg, var begagnad. Vägen till köket förde på detta sätt genom två rader spisande. Vid förbigåendet hörde jag en gammal man sjelfbelåtet säga för sig sjelf på grof plattyska: Den, som vill ha det bättre, kan koka sjelf; men det har sig icke så lätt att koka sådan mat. Hvad som först förtjenar uppmärksamhet vid en sådan kokanstalt är den väsentliga villighet, som ernås genom större inköp på Nn gång, genom bättre användande af mycket, om i ett vanligt kök bortkastas, och genom ;esparadt brännmäterial. Ännu betydligare r likväl besparingen i arbetspersonal. Man an väl antaga att i ett hushåll öfverhufvud n person måste koka för fem; härvoro idag, åsom jag hörde, öfver 2100 portioner utdeelade, till hvilkas beredande på vanligt sätt ltså cirka 420 persöner skulle erfordrats. Jti Egestorffska anstalten vöro ungefär 20 ersoner tillräckliga. Jag räknade icke noga; nen i köket, som ej är mycket större än ett anligt borgarekök, voro utom kocken 7 a 8 vinnor sysselsatta och arbetade utan ringaste rådska eller fjesk. En hustru fylde med en lef, som tillika utgjorde måttet för portion, r kitteln i faten, som en annan höll fram n tredje lade köttportionerna i skålarne, och n fjerde, som stod vid fönstret, emottog faten ch lemnade dem fylda tillbaka. På andra idan af spiseln var kocken sysselsatt med att lela och sönderskära köttet, och ett par qvin or med att skölja och torka de begagnade ärlen. En man, troligen den som hade uppigt öfver ångmaskinen, fylde några redan ömda kittlar med vatten, Uti ett annat rum: oro 10 å 12 qvinnor sysselsatta med att rensa rönsaker och skala potatis. Mellersta delen f köket upptogs af en stor Fe som inehöll. 5 å 6 stora kittlar. mkring denamma var en gång, så bred att två personer eqvämt kunde gå förbi hvarandra. : Vid vägarne voro bord och köksskåp af vanlig storok. Köket besvärades hvarken afrök, damm ler hetta, emedan ingen eld fanns på spieln. Från ett närgränsande rum, der ångan eredes, löper ett tjockt rör ut öfver spiseln ch derifrån åter ett mindre till bottnen af