Aftonbladet – 4 oktober 1856, sida 2

ningskrafi. Den är frigjord Irån hela det feojala och seigneuriala förflutna, hva:s spöke innu förföljer oss. Den har sin källa uti den a revolutionen, dess tillvaro har sitt berättigande uti hela den ära som ljufvast kitt r oss, uti d som hela i Öfver des3 grur nner och erkänner re hvilar ett slags sagolikt skimm r. De attigaste barn af folket gjorde han till herigar, prinsar, konungar. Dertill förstod har utt rätt allvarsamt qväsa bördsadeln. Kanske igger i denna omständighet den bland hans rijenster som mest värderas. I denna omständighet förefinnes det virke, sor hos oss väst lämpar sig för tillverkningen af en ärftig tron, hvartill det nu också för andra gången låtit sig med lätthet tillyxas. Detta virke, i sig sjelf så godt som nigot kan vara, har genom den för det andra kejsaredömet: upprättande verkstälda omblötningen uti den allmänna omröstningen erhållit en ny fasthet som icke kan bestridas. Napoleon II har icke minskat degs tjusningsmakt. Han har förvånat, han fortfar ett iörvåne Frankrike. Han har förvånat det genom sin djerfhet, han har förvå at det genom sin hofsamhet, han har förvånat det genom sin tystnad, han har förvånat det genom sitt ord, han har förvånat det genom sitt skick, han har förvånat det genom sina handlingar. Nå väl, att förvåna det fransyska sinnet, det är att eröfra detsamma. Det skall kanske icke erkänna det. Det skall klandra, krnota! Hvad mer! det är förvånadt, följaktligen är det fångadt. För enbvar, som känner det, är denna slutledning otvifvelaktig. Mea det blef Napoleon III beskärdt att kasta öfver landet en jusning, vida mäktigare än öfverraskningen. Hans lyckliga stjerna ville, att han skulle bota det för ett ondt, som orsakat det grymma li danden. Detta onda var, hvad man skulle kunna kalla återgångna segrar, som, sedan de slagit in och kastat sig på inelfvorna, förorsakade en ständig benägenhet för sveda och inflammation. Orientaliska kriget erbjöd ett beundransvärdt pecificum mot denna bedröfliga krämpa, och genom att flitigt frottera Frankrike med Sebastopolslagern har Napoleon IIL i hög grad lugnat det och nästan återstält dess normala helsotillstånd. Det hade behof af att piska någon, som verkligen lönade mödan att piska, emedan det aldrig kunde försona sig med tanken att vara den besegrade i Europa. Jag tror således, att det i hög grad håller brorsonen räkning för det han genom sin debut beredt det tillfälle att i detta afseende komma ifrån den belägenhet, hvari farbrodrens afträdande försatt det. Allt hvad jag här yttrat har icke härflutit från några af mitt för ständ dragna slutsatser; det bär härflutit från hvad jag inhämtat genom mina öron. Jag bar endast öfversatt samtkort och tydligt framstält, hvad jag hört vid den beröring hvari jag under min lilla -resa kommit med befolkningen i våra mellersta och södra provinser. Om jag icke orätt uppfattat, orätt bedömt lvad jag hört, och om det icke är förmätei att af tänkesätten hos vissa delar af Frankrikes befolkning sluta till tänkesätten hos hela befolkningen, mäste jag af hvad jag erfarit draga den slutföljd, att den kejserliga dynastien behagar Frankrikes monarkiska sinne, att i detta hänseende verklig tillfredsställelss eger rum. Men den kejserliga dynastien och det kejserliga systemet äro tvenne olika saker. Om Frankrikes mobarkiska sinne är belåtet med dynastien, är detta förbållandet äfven med den politiska organisation, som denna dynasti gifvit det, så att, såsom vissa.personer påsta, Frankrike betraktar denna organisation såsom den hvilken för allo anstår det? Detta är en annan fråga, som jag anhåller att få skärskåda uti en tredje och sista artikel, A. EH. fra