Aftonbladet – 4 oktober 1856, sida 2

HV AP UTVINNS MT BT ligen sjelfve valt. Med andra ord, jag har trott att Frankrike icke säger till sig sjelft: Jag ger regeringsfrågan en god dag; ingenting lyckas mig i den vägen; jag afstår för alltid från att befatta mig dermed; — utan att det säger: Mot en revolutionskrämpa, som visat sig mer och mer förvärras samt vara på väg att öfvergå till ett kroniskt tillstånd, har jag användt ett hjeltemodigt, ett förtvifladt botemedel. Man måste lemna dettz botemedel tid att verka. Att lägga hinder i i vägen för användandet af det läkemedel, som ag sjelf ordinerat åt mig, som jag sjelf velat försöka, det skulle vara alltför inkonseqvent. Låtom oss se hvad botemedlet kan uträtta. Men att hir skulle föbehandlingssättet eller dess verkningar, detta är något som icke låter tänka sig om någon sjuk, och något som iakttagelserna också synas mig, jag upprepar det, fullkomligt vederlägga uti hvad som rörer den ifrågavarande sjuke, d. v. s. vårt köra Frankrike. Men sedån frågan om den föregifna tvinsoten såsom en bland de orsaker, hviika alstra lugnet i Frankrike, blifvit lyckligen undanröjd, företog jag till skärskädande en andra fråga, den nemligen, om detta szmma lugn, såsom man å en ennan sida påstår, härleder sig från en djup, en så godt som allmän öfvertygelse, att vi i afseende på mstitutioner äntligen ha ernått hvad vi sökt, hvad som anstår oss, hvad som behagar oss, hvad som definitivt lämpar sig för oss. Vid skärskådandet af denna andra fråga började jag med att från den allmänna tillfredsställelsen undantaga dessa sammanrotningar, som man kallar partierna. Jag yttrade, att de fortfarande egde bestånd, att legitimism, orleanism, socialism, republikanism forflefde nästan alldeles såsom tillförene på den franska jorden, huru kejserlig än hela dess utstyrsel blifvit. Ja, jag vill i afseende på det sistnämda bland dessa partier, republikanismen, tillägga, ait jag tror et snarare befinna sig i tillväxt än i aftagande. Jag talar här om den hbofsamma, den i teorierna hofsamma republikanismen, och hvilken smickrar sig med hoppet att kunna vara hofsam äfven i verkligheten. Men jag anser det obestridligt, yttrade jag, att utom dessa partier finnes der i Frankrike ännu ett Frankrike som är oberoende af dem, på samma sitt som trädets stam, t. ex, är oberoeride af detta samma träds grenar och löf. Den vind, som blåser i grenarhe, i löfven, kan skaka, böja, till och med bryta stammen, men stammen är dock alltid stammen; det är vid honom rötterna är fästad:; det är hän zom bestämmer trädets art. Huru mycket han än må skakas, eger han den lifaelasticitet, som återförer honom uti den naturliga ställningen, och, om så behöfves, den safve, som kommer honom att åter skjuta upp i denna samma ställning. Jag går att redogöra för det intryck jag vid min nyss anstälda nya undersökning erfarit af denna franska nationella starös för: Den har, för att bibebå!!2 den redan använda bilden, först och fräst synts mig lika styf, lika oböjlig som tillförene för aila legit stiska vindstöter. I den stora massans ögon är legiimismen alltjemt liktydig med feodalherren, herregårdsräntan, tionden o. 8 v. Dock jag misstager mig. Det sunda förståndet säger henne, att allt detta icke kan återupplifvas, att på den graf der dessa gamla missbruk hvila, ligger en oafvältelg tyngd af revolutioner, känslor, idger, intressen, som för alltid motsätta sig en återuppståndelse. Det är således icke dessa omöjliga saker, som stöta massan för hufvudet, utan det är minnet, det är skuggan deraf, uppenbara le i skepnaden af en gammal adel, som hon afskyr, emedan hon ännu ständigt har för ögonen dess oförbätterliga inbilskhet, dess outplänliga fördomar, och emedan hon icke kan fördraga den tanken att se denna adel genom legitimitetens återuppgräfvande återiaga sin glans och befästa sig, vore det också blott i sin race-fåfänga. I detta afseende är fransmännens känsla lika frisk, lika liflig och skulle blifva lika våldsam i våra dagar som någonsin tillförene. Hvad beträffar fusionen, eller den ifrågasatta försoningen och sammansmältningen af de bida bourbonska linierna, så, ehuru det enligt fusionisternas planer skulle blfva hvad man kallar en legitimite tricoloren, är den långt ifrån att ha dessa färger iden massas ögon, om hvilken jag tålar. Tvärtora ser bon deruti blott en förbleknad legitimism, som blifvit hvarken mera lockande eller mindre misstänkt derföre att den blifvit mindre öppen och rättfram. sr Sådant är stammens förhållande till legitimiteten. . I afseende på orleanismen förbåller det sig annorlunda. Jag vill icke påstå att orleanska huset bankrutterade, fastän dess affärer stodo di full blomstring, fastän dess kredit var obelgränsad. Denna kredit hade genom OopposiTtionspressen fått flera svåra bräckor. Men det har sedermera spridt sig ljus öfver konung Ludvig Filips verkliga karakter. Smädelserna och förtalet ha tystnat. Hans. fall, härrörande från hans åktning för franskt blod, äfven den obetydligaste medborgares, den Åhätekaste fiendes, har rört sinnena, och man hör ganska ofta och ganska allmänt den stora I massa af nationen, hvars sinnelag jag sökt l utforska, föra epiteter sådana som den gode I kungen, den alltför gode kungen på sina läppar. Hvad drottningen, hvad de orleansk; prinsarne och prinsessorna beträffar, hafva minnena och intrycken förblifvit sådana som I de tillförene voro, d. v. s gynnsamma och välvilliga. Det finnes hos nationen intet hat,ingen vedervilja mot den orleanska familjen. Snarare uppenbarar sig motsatsen. Men ett sådant tillstånd företer sig mera tydligt och omisskänligt blott hos vissa delar af befolkningen, inom de borgerliga klasserna eller inom dem som stå dessa närmast genom sin välmåpa. sina seder. och det är min äsigt, rete sig någon den ringaste likgiltighet förls hållande till de olika politiskå regimerna.