Aftonbladet – 2 oktober 1856, sida 3

någon inbillad fiende, för ögonblicket representerad af väggarne i hans arbetsrum. Ett förträffligt sätt att blifva af med sin spleen,, frampustade den lille mannen, men tämmeligen mödosamt i denna hettan. Hettan I sade Antonio, det är ju en högst angenäm svalka. Uff ! tillåt mig att stänga det der fönstret. Jag är i ett riktigt svettbad. Tack skall ni ha! En vacker klämma vi äroi! tillade han för sig sjelf, i det han, efter en blick på Antonio, snarare föll än satte sig på en stol, Särdeles vänligt af er att våga er så långt i solhettan, ni som har en sådan afsky för den, sade Antonio; hvad får jag bjuda er? Ett glas gammalt sherry, eller rosolio, eller, efter ni är så varm, litet varm negus ? Nej, inte vin — litet lemonad, om ni behagar. Uff! dessa stolar äro just inte af — mjukaste slag, min gode vän, sade doktor Yorke, fläktande sig med sin näsduk. Inte beqväma,, sade Antonio leende. Hur: stod det till med miss Davenne, då ni lemnade henne ? frågade han, kramande saften ur en citron i ett glas. . Jag är inte af sten som ni, svarade doktor Yorke, begynnande sitt anfall, och derföre var jag inte in till henne,innan jag begaf mig hit. Jag hade inte hjerta att omtala för henne, att ni öfvergifvit henne,, Arma lilla vufval sade Antonio med en känsla, som icke kom från ett stenhjerta, mild som ett lamm, och tillika så känsl g Ja, svarade doktor Yorke kallt, ni hann att komma underfund med allt detta. Jag är öfvertygad att hon skall sakna mig. Utan tvifvel, sade den lille mannen med förnöjelse; och den stackars sir Joha sen! Man kan inte låta bli att känna medlidande för honom äfven. Jag har aldrig sett någon hälften så brydd.