Aftonbladet – 2 oktober 1856, sida 3

handla med denne — fördömde snarstickne utländning! Nå, nå, sade doktor Yorke lugnande, hvem talar om förödmjukelser, hvem talar om att anhålla om någonting? Är jag den, som skulle råda sir John Davenne till ett steg, som kunde vara hans karakter och ställning i samhället ovärdigt? Men om jag kan uppgöra denna affär till alla parternas belåtenhet, under det att ni stannar qvar här lugn och neutral? Om jag garanterar att den proposition, jag föreslår, skall blifva antagen med — med tacksamhet ?, Ordet tacksamhet, hvilket, i samma ögonblick det under argumentets ifver kommit öfver doktor Yorkes läppar, inom honom återtogs, gjorde mer för framgången af hans diplomati än all hans vältalighet, hvilken icke var obetydlig. Sir John kände sig liksom genom ett trollslag åter förflyttad på sin piedestal eller käpphäst; hans egen öfverlägsenhet, den ära som hans uppmärksamhet innebar, erkändes oförstäldt, och hans vederparts underlägsenhet antyder, om den än icke uttalades. Doktor Yorke varseblef och begagnade sig med mycken takt af den fördel han vunnit. Sir John gaf, efter tillbörligen visadt motstånd, vika, och befullmäktigade sin landsman att underhandla om Antonios återvändande, men med ett vilkor: doktor Yorke skulle på förband förklara, att han åtagit sig att på italienarens vägnar förklara, att det icke varit doktor Antonios afsigt att förolämpa. Sedan detta var öfverenskommet, begaf sig den medicinske plenipotentiären, efter att ha kastat en blick på solen och beväpnat sig med en paraply, ut att söka doktor Antonio. Doktor Antonio hade dragit sig tillbaka in uti sitt tält, med andra ord, begifvit sig hem, der hans embetsbroder, då dörren stod vidöppen, fann honom ursinnigt kämpande mot