Aftonbladet – 2 oktober 1856, sida 3

sÖfver hvad ? frågade italienaren, i det ban rörde omkring sockret i lemonaden. Ingen är så blind som den som inte har lust att se. Ni öfverger honom, och jag kan icke stanna. Hur skall det väl på detta sätt gå med hans dotter, den vackra intagande varelsen ? Kan ni inte stanna ?, Omöjligt! jag måste denna eftermiddag återvända till Nizza. Jag har så många sjukader Högst förtretligt suckade Antonio, högst — olyckligt! Det gör mig mycket, mycket ondt om den stackars unga fröken. Hvad hennes far, den stele, högdragne gamla menniskan beträffar, har han endast fått hvad han förtjenar. Jag kar aldrig sett en så stel, envis, högdragen, känslolös gammal mumie. Doktor Yorke sköt upp axlarne, liksom för att skydda sig för denna störtsjö af epiteter. Om hans dotter varit min egen syster, fortfor Antonio, kunde jag icke fa gjort mer för henne: och hvilken tack har jag fått af denne värde gentleman? Ingenting, alltifrån första ögonblicket, annat än motsägelse, misstroende, förolömpningar och Gud vet allt hvad. Ni får inte döma honom alltför strängt, min vän,, sade: doktor Yorke medlande; besinna vanans makt — förnämt folk, som ni vet — en af de förnämsta familjerna i England., Dumheter! utropade Antonio uppbrusande, hvad frågar jag derefter. Må hela England dyrka hans rang och hans anor; jag ämnar icke göra det; jag är skapad till Guds afbild så väl som han, och ämnar icke låta trampa på mig, vore han än tjugo gånger rikare än han är. J engeismän ären ett stolt slägte — desto Lättre — jag är sjelf stolt och tycker om ätt menniskor känna sitt värde. Men bör en, ädel stolthet, grundad på medvetandet om eget värde, utestänga tillbörlig aktning för andras värde ?