Aftonbladet – 2 oktober 1856, sida 2

Doktor Antonio bugade sig litet och fortfor: Jag lät derefter placera den unga fröken i en slags bärsäng — det enda sätt, hvarpå hon kunde föras, och förde henne hit, varnande henne flera gånger för att på minsta sätt röra sig, af fruktan för ledsamma följder. Anser ni att jag var öfverdrifven i min försigtighet ? Nej, nej, min bäste vän, sade doktor Yorke, hvars önskan att förekomma ovädrets utbrott blef allt starkare och starkare; försigtighet är aldrig för stor, och ni är icke den som fjeskar i otid. Foten är en särdeles ömtålig lemp, fortfor han, vändande sig till sir John, så full af senor och — med ett ord — en särdeles kinkig sak. Att sköta en fot, är som att gå på ägg. . Då sir John, fortsatte Antonio, naturligtvis var angelägen att fortsätta sin resa, ansåg jag som min plikt att med ens förklara för honom, att hans dotter icke förr än efter minst fyratio dagars förlopp skulle vara i stånd att resa. Tycker ni att Jag tog till för lång tid? Jag önskar att jag kunde säga ja, — jag önskar jag kunde detv, stammade den engelske doktorn, men jag kan icke; jag är nödsakad att instämma 1 att ni icke kan lemna detta ställe på flera veckor. Sir John drog en djup suck, och det svaga solsken, hvaraf hans. ansigte varit upplyst, bortdog. Allt detta,, fortfor Antonio, passerade lördagseftermiddagen, Tidigt söndags morgon fann jag min patient långt ifrån bra, orolig, törstig, med torra läppår, ingen sömn, och en puls upp till 120. Jag tvekade icke ett ögonblick, och — Ni slog henne åder, naturligtvis,, inföll doktor Yorke. Sir John hatade sin landsman i detta ögonblick.