Aftonbladet – 29 september 1856, sida 2

STOCKHOLM, den 29 Sext Bland de politiska nyheter, som gårdagens utländska poster medföra, är bekräftelsen på den läovge förespeglade brytningen mellan Neapel och vestmakterna den, som företrädesvis ådrager sig uppmärksamheten. Tärningen är kastad, ropa somliga tidningar, bland dem Independance Belge. Prat, säga andra, det är blott spegelfäkteri!, Leranande tills vidare derhän, hvem man bör tro, redogöra vi för ett par af de märkligaste artikJarne i ämnet. Vi göra dervid början med en artikel il Journal des Debats för den 22, hvaruti tilll slut antydes, att hela tillställningen med ul!timata, eskadrars afsändande 0. 3. V. VOre ett spegelfäkteri, tillstäldt af lord Palmerston för att ha någonting att brösta sig med inför parlamentet. Det franska bladet börjar med en redogörelse för de åtgärder, som omtalas förestå, såsom eskadrarnes afsändande, franska sändebudets, hr Breniers förestående afflyttning från Neapel till franska flottan o. s. v. Tidningen kastar derpå en bliet tillbaka på pariserkongressens förhandlingar rörande italienska frågan och omtalar de förhoppningar, som med anledning deraf väcktes i Italien. Den anför derpå några utdrag af en i form af bref till hr Gladstone nyligen utgifven brochyr af den genom sin Romerska staternas historian bekante itaJienske skriftställaren Farini, hvilken uttalar den cjupa harm och förtrytelse, som det väckt i Iatien, då man sett månad efter månad förflyta utan att vestmakterna vidtagit några mått och steg för infriande af sina vid patiserkongressen gifna löften, ett handlingssätt hvaraf man i hela Italien dragit den siutsats, alt vestmakterna gjort sig till medbrottslingar åt Österrike, hvilken makt han visar utgöra roten och upphofvet till allt det onda som händer i Italien. Varen förvissade, säger hr Fariui, satt det icke gifves någon olycka, nn gon förödmjukelse, någo brott som Icalien icke kan i första rummet och ensamt tillskrifva Österrike. Betrakten det lif vi föra: finnes väl i något af österrikarne besatt land någon enda italienare, som bar något anseende att förlora, hvilken vågar umgås med dem? Finnes någon enda hederlig familj, något enda enskildt sälskap i hvilket de mottagas med förtroende och aktning? Skulle någon qvinna kanna skänka någon af dem sin ömhet, utan att vara förlorad, utan att djupare falla i sina medborgares aktnisg, än den mest afskydda qvinna? Dewta och intet annat är moralen af det österrikiska herraväldet och förklarar de tvenne racernas inbördes kat bättre än alla sammansvärjninar och alla hemliga sällskaper. Efter anförande af dessa utdrag ur hr Farinis brochyr erinrar Journal des Debats huruledes nämde författsre i det följande af sin bok visar att hvarje förbättring i de italienska styrelsernas regim kan ske endast i trots af Österrikes motstånd och aldrig med denna makts bistånd. Slutligen tillägger tidningen för egen räkning följande betraktelse, hvilken är så mycket mer betecknande som den är skrifven under den franska regeringens egna ögon: Vi ha trott oss böra anföra den ås:gt, som här uttryckes af en man, hvilken tegit en vigtig andel j sitt lands angelägenheter, emedan det är billigt at! man låter åtminstone en italienare taja, då det ä fråga om Talien. Men i hvad som rörer åen åt gärd, hvilken engelska och franska regeringarne för närvarande vidtaga mot Neapel, tro vi att man icke bör öfverdrifva betydelsen deraf, åtminstone icke den betydelse den kan bafva för ögonblicket. Det söges att Monitören ioom några dagar skall offentliggöra ex not, ämnad att redogöra för ändamålet med be tydelsen af det ulaf de tvenne förbundna hefver fattade beslutet. Denna not skall sannolikt blifvi affattad i ordalag, som ingalunda skola vara egnad