Aftonbladet – 26 september 1856, sida 2

—— ——-—-—--—--—-— — —— X Nn oa Nu ser han på sin klocka, ropar till af förvåning öfver hur fort tiden förgått, lyfter sin lampa liksom för att begifva sig in .i sin sängkammare, men hejdar sig plötsligen, sätter ned den igen, och går ännu en gång till bokhyllan, Det återstår ännu en punkt, som han Icke har riktigt klar för sig; ett fall kan inträffa, hvilket ban ännu icke funnit omnämdt. Dagningen, som trängde in genom fönstren, fann honom ännu studerande. Slutligen slog ban ihop sin bok, släckte den nu öfverflödiga lampan och kastade sig, fuliklädd som ban var, på sängen. TREDJE KAPITLET. Sir Jehn Davenne. Sir John Davenne, femte baroneten af detta namn, hade tillika med sina fädernegods ärft något, som var fullt ut lika mycket en f2amiljebesittning, och med lika stor noggranhet öfverflyttades från generation till generation — den mest öfverårifna och öfvermodiga stolthet; stolthet öfver familjestamträdet, öfver hvarje person, på aflägsnaste sätt beslägtad med Davennerna, öfver allt, som tillhörde elter hade tillhört dem, och ett motsvarande förakt för hvarje sak eller varelse, mindre gynnad i afseende på anor och historiska minnen, Davennerna af Davenne, i provinsen ,,-.. vi påstodo sig härstamma från den normanniske squiren DAvesne, hvilken af åtskilliga gamla krönikor omnämnes såsom följeslagare till en De Vere i slaget vid Hastings, Sir John pästod, såsom hans far och farfar påstått före honom, att Davennerna elltid delat de krigiske De Verernas faror och ära, hvilka, som historien berättar oss, befunno sig i Rikard Leionhjertas korsriddarehär. Belyst af den lå