Aftonbladet – 26 september 1856, sida 2

någon särdeles betydelse. Man skall måhända återkalla vårt sändebud, kanske aflåta några noter till Schweiz, och dermea skall det, vara gjordt. Till en kollektivnot af makterna skall det svårligen komma. Frankrike skall redan nu hafva tillrådt en diplomatisk uppgörelse. För öfrigt har Schweiz, t. ex. vid sont derbundets tid, förstått att emotstå de gemensamma åtgärderna af makterna, som man ij Schweiz kallar les impuissances.. På den identiska noten af den 18 Jan. 1848, hvari Frankrike, Österrike och det protestantiska Preussen togo parti för det jesuitiska sonderbundet och ville bestrida Schweiz rättigheten att förändra sin författning och att bättre centralisera sig för att öka sin kraft, svarade representationen stolt och fast, att sättet och viset för fullkomnandet af Schweiz politiska institutioner ir en sak, som kantonerna hafva att sins emellan afgöra. Fördragen förblifva: deraf okränkta. Vore äfven edsförbundet alltid i sista instansen hänvisadt till sin goda rätt och sin kraft, så kunde det likväl icke medgifva, att de garantier, som uttryckligen innefattas fördragen af ena parten finge återtagas. Det vill med andra ord säga: Schweiz bestrider makterna rättigheten att återtaga sin 1815 utfästade garanti för neutraliteten, men i värsta fall skall det försöka hjelpa: sig utan densamma. Och hvad fick Schweiz för detta svar? Ryssland återkallade sitt sändebud och ville icke erkänna den nya författningen. Afven de andra; med undantag af England; som icke ville ha något med hela det diplomatiska fälttåget att skaffa, protesterade, hvilket icke hindrat Schweiz att hafva lycka och framgång. Äfven det ryska sändebudet har sedermera återkommit. — Man säger visserligen, att då kom februarirevolutionen emellan och omvände verlden. Meny; oafsedt att äfven nu återigen hotande moln skocka sig på Italiens himmel, så har Frankrikes utrikespolitik ingalunda gestaltat sig på ett för Preussen gynsamt sätt. Den engelsk-franska as alliansen börjar, enligt senaste underrättelsen, om den ens någonsin varit pröfvad, mnu åter att stadga sig, och England skall i trots åf det med Preussen knutna familjförbund; som, i parentes sagt, icke kommer att utöfva ringaste inflytande på den engelska politiken, under inga förbållanjen samtycka till ett angrepp på Schweiz. Af allt detta följer, att det svar som en diplomat, som tillfrågades hvad slut neufchatelerfrågan skulle taga, gaf: elle naura pas de fin! är väl rättfärdigadt. Något buller skall visserligen -åstadkommas af processen mot de fångna rojalister na, för hvilka Frankrike verkligen varmt uppträdt. Härvidskall det. blifva fråga om den mycket omtalade preussiska medbrottsligheten. Enligt nyare noggranna upplysningar visar det sig tämligen klart, att man visserligen afvetat saken inom regeringens kretsar, men likväl icke var delaktig i strecket den 3 september, emedan man bestämdt afrådt grefve Pourtales, då han för någon tid sedan var här. Mera, säga preussiska regeringens anhängare; kunde man-ieke: göra, om man icke ville för alltid uppgifva Neufchatel. Pourtales skall hafva svarat, att det icke skulle hjelpa att förbjuda honom företaget, då allt var förberedt och det äfven utan honom skulle bryta löst. Äfven en hög person (icke konungen, som ej emottog Pourtales) skall hafva erfarit något derom och afrådt den förblindade rojalistchefen från det öfverdådiga företaget. Men huru långt neufchatelersammansvärjningen vid sidan af detta öfficiösa ogillande utgrenat sig inom härvarande feodala läger, det skall sannolikt undersökningen bringa i dagen. Emellertid seqvestrerar man bär alla tidningar, som uppgifva, att man varit i samråd med upproret; och jag kan meddela er ett faktum, som icke blifvit omtaladt i någon tidning, hvilket i allvarsammaste mening innefattar ett verkligt förnekande, ehuru det icke länder den preussiska hållningen just till heder. En flyktig, afskedad preussisk officer, som deltagit i affären den 3 sept., hade kommit med till. Bern och der:hållit sig dold, samt fann slutligen tillfälle att uppnå preussiska sändebudet hr v. Sydows hotell. Denne visade sig mycket ängslig och sade: ett pass kan jag gifva er; men att skydda er, det förmår jag icke. Detta hörde en borgare i Bern och erbjöd sig för sin del att skydda flyktingen, samt förde honom i sin vagn till Basel.... Deraf kan slutas, huru allvarsamt man här tänker taga ihop med demonstrationen emot Neufchatel. I depescherna till sändebuden hos de särskilta regeringarne, åberöpar sig regeringen på londonerprotokollet af den 24 Maj 1852 och på pariserkongressens beslut den 14 April 1856, enligt hvilka, om tvistigheter utbryta mellan två makter, man skall vädja till vänskapliga makter, inn n man griper tillv vapen. På det man nu må-rätta sig efter detta protokolis anda, måste vapnen visas och en konflikt åtminstone tyckas vara å färde. Nog derom! Bröllopshögtidligheterna, som åtfölja förmilningen mellan-storhertigen af Baden, hvils ken just nu antagit denna tigl, och dottren till prinsen af Preussen, hafva i dessa dagar sörsiggått på ett lysande sätt. Ryktet att vid detta tillfälle en amnesti skulle bli utfärdad; bar icke bekräftat sig. Blott i Baden hear en generalpardon. blifvit förkunnad den 20 September, åtminstone för miltäriska desertörer, äfven om de hafva deltagit i senare årens re: solution. Ehuru :den icke är allmän, har dock denna benådning endast kunnat öka den här rådande missbelåtenheten med en dylik stgärds uteblifvande i: Preussen. För öfrigt år detta parti tämligen populärt. OO FL ON Ar assAara Jag förnt