Aftonbladet – 24 september 1856, sida 3

driga öden, synes Ella ha för afsigt, att, då hon såsom Dido skall stöta dolken i sitt brög verkligen taga lifvet af sig på scenen. Kern ble bar någon aning derom, och. låter en; ant nan skådespelerska i hennes ställe uppträda de sista scenerna. I det sidorum, der hon be finner sig, hänföres hon likväl af sin rörels att börja deklamera sin: rol. och den kritiskd dolk-ecenen är just inne, då Kembleinträder och tager dolken ifrån henne, I samma vefvå inträder äfven Charles Rose, och åskådaren som just nu hunnit få en tämmeligea stadga öfvertygelse derom, att han hela tiden betett No som en stympare, som en galning, öfveröfverraskas nu att få höra prisas hans hög: sinta :handlingssätt, för hvilket han finnerbes löning i sin makas. öppnade, famn. i Hvad är nu meningen och syftet med allt detta? Hvar är den tanke, som derigenom utvecklas och belyses? Vi spana förgäfveg efter en sådan. Dock, ett syfte står kanske att finna. Författaren har med alla dessa scener, i hvilka-han låter sina personnager utan något mo, tiv och utan något mål pinas och våndas, upi penbarligen velat röra åskådaren. Men , detta lyckas icke bättre, än att äfven åskådaren i sin ordning pinas, utan att kunna fatta något deltagande för de framstälda pertonerna eller något intresse för en utveckling, som fortgår under hvarandra aflösande tillkonstlade situatio-ner. Löst uppstaplade på hvarandra, saknä dessa pinohistorier till den grad allt inre samband och all af hvarandra betingad tillvaro, att mar skulle utan afsaknad kunnaskära bort. hela scener, ja hela akter, utan att skådespelet skulle blifva hvarken bättre eller sämre för det: Så t; ex. kunde hela den första akter med ssina tal, sina tårar och sina barnkläder göras fullkomligt öfverflödig genom Tailfourds samtal med Kemble i andra akten, och i det följande kunde författaren ha låtit Charles och Ella omfamna hvarandra nästan när som helst lika gerna som uti sista akten; ty ingenting har ännu i det ögonblicket timat, som gör en sådan upplösning då hvarken mer eller mindre naturlig än. förut. Dock, vizha redan: spi!t allt för .många ord på detta uåderhaltiga verk; , men viha gjort det, på det läsaren må finna befogad den förvåning vi nödgas uttrycka deröfver att teaterns: nye styresman kunnat upptaga ett stycke, som så: föga tillfredaställer kohstens fordringar, och dertill framställa det såsöri förstlinigen af sin verksamhet ipå denna plats. Omirman af hans obekantskap med seenen icke: kunde af honom: personligen THofva sig mycket för den konstnärliga ledningen, hvilket han också svnes sjelf ha medgifv:t, då bar anistälde en särrskilt styresman för scenen, så hade man dock; väntat att få se honom vid valet af stycken lägga i dagen något mera smak-och omdöme, in man på den senate tiden varit van att finna. bos:den!kongl. teaterns styrelse. Denna debut kunde gifva anledning befara att man deri missräknat sig. Måtte framtiden hålla mer, än upptagandet af Ella Rose löfvar. I afseende på utförahdet ha. vi redan nämt, att fru Hedin genom värma i sitt spel och en god hållning gör af Ella Roses rol allt hvad rinligtvis kan af henne begäras. Att vilja det hr Swartz skulle: försona oss: med Charles Roses osmäkliga pörsonyvore väl mycket begärdt; kanske hade det dock stått i hans makt-att ge något mer och något bättre hållning åt figuren, än len genom hans framställning erhållit. Att hr Pailfourd var en töt Rost farlig rival, gjorde hr Sundberg för åskådaren ganska begripligt. Teckningen af skådespelaren Kembles karakter är tvifvelsutan lika litet som det öfriga något mästerstycke. Kemble lifvas dock af en id6e, han sträfvar för ett mål: konsten. Här var således något att göra af för skådespelaren; men than såknade esomoftäst hos hr Almöf, som spelar; rolen, det lif och den hänförelse, som måste tänkas för att man skall inna Kembles handlingssätt rimligt, och bilden utföll derföre nog matt. Bland de i öfverflöd inskjutna bipersonerna vilja -vi endast nämna en, mäklaren Jonathan Thornton, Ellås värd i London, jen kömisk figur, något karrikerad, men likväh den bäst tecknade i hela.stycket och kanske äfven den bäst framstälda. Hr Jolin bereder åskådaren uti dennå rol snart sagdt den etida vederqvickelse, som bestås under: hela pjesens fortgång. tta