Aftonbladet – 20 september 1856, sida 3

Ja, i England skulle vi tycka så, svarade Lucy, men utomlands äro ju menniskorna mindre noggranna beträffande klädseln, och det är i alla fall mågonting gentlemanlikt hos honom. Gaf du akt på hans händer, pappa? De äro alldeles som en gentlemans. Kan väl vara, kan väl vara, sade sir John, tviflande. Jag undrar om han är engelsman, pappa; han talar engelska ganska bra. Jo, men det är en stark bismak af utländningen i hans accent, svarade hennes far. Lucy teg och tycktes, i det hon hvilade sitt hufvud mot handen, föga böjd att fortsätta samtalet. Sir John, sålunda lemnad åt sig sjelf, erinrade ig Plötsligen postiljonen, och i det han erinrade sig honom, återvände all den vrede, som under hans oro öfver Lucy blifvit förglömd, steg till raseri och flödade öfver från hans läppar. Han började utfara mot den olycklige ryglingen på ganska dorisk engelska, uppblandad här och der med ett ord som skulle föreställa italienska. Se på den kallblodige uslingen, stormade sir John, pekande på Prospero, hvilken, der han stod mekaniskt hållande i tömmarne och stirrande omkring sig, såg ut som om den storm af ord, som under de sista fem minuterna brusat kring hans öron, icke anginge honom; men denna apati var hvarken likgiltighet eller känslolöshet, utan tvärtom förtviflans förstening. Denna orörlighet, hvilken för hvarje ögonblick uppretade sir John allt mer och mer, föranledde honom slutligen att svärja, att, som han icke kunde qvardröja nog länge på stället för att inför domstol anklaga skurken för uppsåtlig mordafsigt, han skulle skrifva till hans husbonde och laga, att han blefve afskedad. Postiljonen blinkade icke en enda gång. Nej, hav skulle göra ännu mer — han skulle adressera sig till engelska sände!