Aftonbladet – 20 september 1856, sida 2

hjulen stötte emot en sten, vagnen hoppade till som om den ämnat flyga uppåt, balanserade ett ögonblick på kanten af vägen, och tumlade derefter öfver ända med bhöstar och allt. Ehuru svårt tillbudet var, kunde det ha varit värre. Vägen var endast några fot högre än hafsstranden, och lyckligtvis var på detta ställe ett tjockt lager af sand, som gjorde fallet mindre hårdt. Det var väl att sir John icke tidigare blifvit väckt från sin lur, eljest kunde stjelpningen ha utfalli: allt för olyckligt till och med för en man af bans betydenhet. Under det att miss Hutchins med klappande hjerta och ,fladdrande kjortlar, efter sin plötsliga flygt genom luften, reser sig så fort som hon möjligen kan, öfverraskad att finna det hon är hel och hållen i ett stycke — under det att John, lika allvarsam och värdig som någonsin, trots en ganska ful kullerbytta och lång skråma tvära öfver näsan, som blöder ymnigt, drager fram genom ett vagnsfönster. sir John, som ligger öfverst och icke tyckes ha erhållit någon skada — under det att alla tre med förenade bemödanden försöka att framdraga från den kullstjelpta vagnen miss Davennesliflösa kropp — under det att Prospero, i högsta höjd af förtviflan, förbryllad stirrar från dent ena till den andra med ett utseende som om han fallit ifrån skyarne i stället för från landsvägen, lemnande hästarne att sparka och streta efter behag, kunde man se huru den afskydda giggen störtade, likt en åskvigg På hjul, i lande fart utför backen, Har den knotiga illa hästen äfven råkat i skenande, eller tillör den person, som kör honom, den sällynta klass af menniskor, på hvilka utsigten utt kunna bispringa menniskor I nöd verkar om en berusande dryck, i det den gör dem änslolösa för egen fara? Vi skola snart få se.