Aftonbladet – 17 september 1856, sida 2

då, att det vore en för elementarläroverken föra gynsam omständighet, att lärarne derstädes i de moderna språken icke i allmänhet ega erforderlig skicklighet för sitt kall, hvilket dock icke borde läggas dem till last, utan institutionen. Ty det finnes ej för dem medel anslagna att genom resor i främmande land fullända sin kännedom om de moderna språk, som vid elementarläroverket till undervisning förekomma; och ej äro deras löner sådana, sedan de en gång blifvit vid läroverket anstälda, att de kunna finna uträkning vid att, för erhållandet af en sådan plats, på förhand af egna medel bekosta sig en sådan resa. Det är väl sant, att deras lön kan ökas, men den kan ej, enligt hittillsvarande löneförhållande, någonsin komma till jembredd med de högsta lärarelöner, dem elementarläroverket består: ett missförhållande, som för lärarne i de moderna språken både är känbart uti ekonomiskt afseende och till en viss grad moraliskt kränkande. Sådant visar nemligen, att man gör en rangskilnad mellan de olika läroämnena, och att man anser lärarne i de moderna språken vara underordnade tjenstemän vid läroverket, hvilka aldrig kunna blifva lektorer. Detta är en stor olägenhet, en sak af ganska skadligt inflytande. Det förljudes, att den nya skollagen, som dagligen och stundligen förväntas, skall komma att ega bot för detta missförhållande. Huruvida botemedlet blir tillfyllestgörande eller endast ett palliativ, kommer framtiden att utvisa. Utan tvifvel blir den enda rättvisa och fruktbärande regleringen den, att åt lärarne i de moderna språken vid elementarläroverken beviljas rättigheten att avancera i hvarje afseende, så vidt nemligen en högre och allmännare lag det tillstägjer. De böra kunna blifva lektorer och åtminstone till rang och anseende åtnjuta den företrädesrätt, som tillkommer dessa. För att kunna detta, måste de underkasta sig konsistoriella åligganden, oaktadt de ej kunna hinna till de lönefördelar, de äldste lektorerna på de flesta ställena åtnjuta, till ersättning, såsom det ursprungligen synes vara tänkt, för dessas särskilta befattning med kyrkans angelägenheter. Önskligast vore, om, såsom man för längesedan ådagalagt, prebendena upphörde att endels användas till lärerelöner, att de blefve vanliga pastorater, att lärarne från annat håll finge ersättning för på sådant sätt minskad löneinkomst, och att stiftstyrelsen finge en annan organisation. Men detta, som förutsätter långa och ihärdiga strider, lärer ej på länge kunna emotses inträffa, ehuru man trygt kan förvissa sig om, att det en gåvg skall ske. Om herrar lektorer icke hittills hafva sett med nöje, att lärarne i de moderna språken blifvit, enligt tur och befordringsrätt, såsom fullkomliga vederlikar satta vid deras sida, äfven å konsistoriibänken, så hafva de derföre kunnat åberopa skäl, som icke varit oförtjenta att tagas i betraktande. Från sjelfva ämnet, dessa språklärare representera, kunna de gamla lektorerna icke hämta ett dylikt skäl, ty t. ex. äfven läraren i matematiken räknas till lektorerna, äfven såsom konsistorialer betraktade, och han är icke nödvändigtvis alltid prest. Deremot kunna de gamla lektorerna hämta ett icke orimligt skäl till missnöje med kamratskapet från lärarnes i de moderna språken qvalifikation, hvilken hittills kunnat vara tämmeligen tillfällig. Ty att för en föga inbjudande penninglön erhålla en skicklig lärare i de moderna språken, har naturligtvis varit hufvudsaken, för hvars vinnande man fått nedstämma sina öfriga anspråk. Men nu hafva filosofie magistrar i allmänhet ej hittills visat sig besitta en utmärktare skicklighet i moderna språken, och de åter, som i dessa hunnit en betydligare kunskapshöjd, hafva ofta saknat den högre och mera universella bildning, som bör hos en lärare finnas förenad med denna moderna språkskicklighet, och som läroverket, som måste se på det helas bestånd och förkofran, med så mycket skäl eftersöker. Men de svårigheter, vi framhållit, kunna öfvervinnas genom att tillerkänna de ifrågavarande lärarne den rang och det anseende, dem med rätta tillkommer, och derjemte en lön, som betryggar dem för framtiden och gör sjelfva lärareplatserna eftersökta. Ty erbjuder man lärarne dessa fördelar, kan man ock med billighet och framgång fordra att de i de moderna språken skicklige män, som söka i detta ämne lärsreplatser vid elementarläroverket, skola hafva tagit en högre akademisk examen, vara filosofie magistrar. Men det synes oss ej vara tillräckligt gjordt med det enkla stadgandet, att så och så stora fordringar göras på dessa lärare och att så och så stora förmåner erbjudas dem. Till dessa nödvändiga stipulationer synes ea tredje böra tillkomma, nemligen den att sjelfva läroämnet blir vederbörligen representeradt vid universiteterna. Derstädes finnas visserligen lärare i de moderna språken, tillhörande läroverket och försedde med löner, ehuru visserligen otillräckliga; så att tillfälle till de moderna språkens inhämtande vid akademierna visserligen icke kan sägas saknas; men nåon fordran på insigter i dessa språk ingår icke i fordringarne till den filosofiska graden, hvarföre ej heller betyg för kunskap i dem uti examen till denna grad meddelas, så att ämnet med skäl kan kallas orepresenteradt. Och så länge förhållandet är sådant, skall aldrig detta studium komma i flor vid universitetet, och följaktligen ej heller vid elementarläroverken. Ty om icke en person, hvilken som helst, utan afseende på hans allmänna humanistiska kunskaper, blott han är kunnig i moderna språk, är den man elementarläroverket bör söka tillegna sig såsom lärare i nämde språk, utan denne tillika bör vara en person med högre bildning i allmänbet, så lära väl elementarläroverken hafva att från universiteterna förskaffa sig lärare i de moderna språken. Om nu dessutom svårligen så gynsamma omständigheter kunna förväntas, att alla elementarläroverkens blifvande lärare kunna, med tillgång på enskilta eller allmänna medel, genom resor i utlandet förmm oh TA AL : alla fall fruk