Aftonbladet – 13 september 1856, sida 3

min .känslas Vet du åter, att Maries unga, barnarena hjerta klappar för mig, då, Anna, kan jag i dag säga till henne: blif min; ty ödet har, genom det lilla arf jag : fått, gjort det möjligt för mig. Sänd mig några ord till svar; jag väntar med brinnande oro derpå. Jag är bjuden till er i afton, du vet det. Skulle kärlek till mig bo i Maries hjerta, då behöfver du blott skrifva detta ord; kom; men eger jag icke något hopp, så blir ett: kom icke, allt hvad som behöfs. Din vän Felix. Glödande hett brann Maries blod, och en nervös sprittning af smärta skakade hennes kropp; men hon doppade pennan, och då Anna öppnade dörren, skref hon detta enda ord på ett papper: Kom. Anna hade närmat sig Marie och läste öfver hennes axel det betydelsefulla ordet. Marie, hvad vill detta säga! utropade Anna. . Det vill säga att jag sjelf besvarat Felix fråga., — Marie tyckte att det kostade henne år af sitt lif för att uttala dessa ord. Och din förtviflan nyss? frågade Anna darrande. . Den är borta nu, då jag vet att F elix älskar mig., . Och Carling ? Han får gifta sig, efter Jag ou är förlofvad med Felix., — Marie vek ibop brefvet och skref med skälfvande hand utanskriften, under det -hon sade; pSer du, Anna lilla, ja tyckte att det var hårdt att han skulle hålla af. Då on mer än oss, emedan jag båller så... så... inycket af honom; men Felix är mig ändå... kärare. Anna hade nedsjunkit på en stol under det hon ovilkorligt sakta klagade: O, Marie, Marie! hvilken grym lek med