Aftonbladet – 12 september 1856, sida 2

ner och förbindelse att ärorbotata vad jag stulit, blef jag af min principal frikänd; men mitt jr 5 bränmärkt, och förtviflad öfver den blygsel och sorg jag skapat, nedtyngd af vanäran, gick jag till sjös under ett annat namn. — Tvenne år derefter erböll jag underrättelsen att min stackars mor var död, Hon hade dödt af grämelse öfver sin son. — Hennes olycklige och brottslige son har aldrig och skall aldrig förlåta sig den del han haft i hennes död.s Anna, jag har sökt att genom stränghet mot mig sjelf, den samvetsgrannaste redlighet och det största öfverseende med mina likar förs sona mina ungdomsförseelser. Hvad jag vid nitton år bröt har jag sedan under sjutton år sökt försona. Har jag lyckats? — Derpå kan endast den högste svara. Sedan jag några år irrat som sjöman, bosatte jag mig i Amerika, köpte mig en liten jordlapp och började arbeta på mitt oberoende, Jag skickade hvarje år ett underhåll till min alltid lika milda och goda moster, som genem mig blifvit ruinerad och icke egde mera än en knapp pension. Genom hennes bref till mig och kärleksfulla ord, erhöll jag en ständig uppmuntran att ytterligare arbeta för återuppbyggandet af det välstånd hon genom SA förlorat, — Så gick tiden, då jag en dag hn tidningarne erhöll kunskap om hennes i Den gamla fromma qvinnan, hvars. milda drig öppnats för att uttala annat än milda och förlåtande ord till sin brottslige sy sterson, var borta, och jag skulle aldrig från hennes läppar höra den förlåtelse hon så ofta förkunnat mig i sina bref. Målet för mit arbete för min sträfvan, Var med henne försvunnet och jag kände mig så ensam, så öfvergifven i verlden. Mitt lynne blef dystert och grubbs lande: Ur denna sinnesstämning väcktes jag en dag utaf en af mina landsmän, som var bosatt i min närhet, (Forts. följer.)