Aftonbladet – 12 september 1856, sida 2

utan någon duglighet till arbete för min existens. — Min moster, fru Ankarkrona, delade med sig åt min mor af det lilla hon egde och betalde för mig på ett handelsinstitut, så att jag skulle kunna komma på kontor. Men med min uppfostran och mina vanor var det icke någon lätt sak att i hast blifva en atbetsam och ordentlig yngling, hvilken borde lefva indraget och sparsanat. — Nej, jag måste till hvad pris som helst bibe-. hålla min plats ibland mina barndomsbekanta och låta dem tro att min tant var rik och att ingenting fattades mig. Följden var, att jag satte mig i skuld; och då jag blef engagerad på ett kontor, hade jag redan varit tvungen att anlita min tants godhet för att få den betald. Gumman tog af sina ganska begränsade tillgångar och liqviderade dessa för nöjen och dårskaper gjorda utgifter. Hon gjorde det med verklig uppoffring, emedan hon, som jag nyss nämde, redan förut måst dela med sig åt min mor och mig. — Jag, som icke var van vid att tänka på hvarifrån penningarne anskaffades, åhörde hennes förmaningar utan uppmärksamhet och reflekterade alldeles icke öfver hvad denna uppoffring kostat henne. Jag tyckte det var naturligt, att de gamle skattade till ungdomens dårskaper. Slutligen sade tant Ankarkrona till mig: Min gafse, gör aldrig mera skulder; ty för mig är det omöjligt att en gå i betala denna 78 n gång till Derefter kom jag på handelskontor hos grosshandlar D—. Tvenne år förgingo, och Jag fortsatte derunder mitt lättsinniga lif; ehuru Jag, som bodde och åt hos min tant, såg att min tanklöshet haft till följd att hon fått göra oerhörda inskränkningar. — Nog af — en dag, då en af mina kreditorer satt hårdt åt mig, tog jag ur min principals kassa den erforderliga summan. Stölden upptäcktes. Jag blef arresterad. Et . Ack ! tillåt mig förbigå den sorg min arma mor erfor, den djupa smärta som uppfylde min tants hjerta vid underrättelsen om mitt brott, — Genom tant Ankarkronas tårar, bö