Aftonbladet – 10 september 1856, sida 2

ERA Fan gen, med bröd och ljus på, till dess mamma vaknade och febern vore öfver; tror du icke hon skulle blifva mycket glad ? Jo det vore allt säkert. . svarade Anna med ett sorgligt leende, under det hon stack sina små hvita händer under armarne för att värma dem. Och tänk så skönt det vore att få sitta framför brasan, och att få dricka kaffe med färskt bröd och sedan äta den varma julgröten. Mins du, när pappa lefde, så mycket ljus och så rara julbullar vi fingo på vårt julbord; och alla, alla vackra julklappar han och mamma gåfvo oss, utom allt hvad vi fingo af pappas vänner. Det var bra olika då emot nu, suckade Anna. Då slapp mamma sitta uppe halfva nätterna, och aldrig såg jag henne gråta — nu gråter hon ständigt. . — Stackars, stackars mamma! Och vi, som ingenting hafva att glädja henne med! Herre Gud, den rom nu bara hade så mycket som. den der stora dockan kostade, som Jag fick för fem år sedan af tant Ankarkrona! Nu hafva vi intet, alldeles intet! . Man började åter gråta; men hastigt aftorkade hon tårarne, hoppade ned ifrån soffan och gick på tåspetsarne fram till ett litet skåp, som stod i ena hörnet, och framtog derutur ett föremål, som var omsorgsfullt inveckladt i en gammal halsduk. Hon trippade tillbaka till bordet, vecklade upp duken och tog utur densamma en gammalmodig, men. mycket väl arbetad dockbyrå af mahogny, inlagd med perlemor och messing — ett riktigt litet konststycke, Hon stälde den på bordet och betraktade den nätta pjesen medl beundran. Är den icke bra vacker? frågade Marie. Jo, det är den visst. Kommer du ihåg hvad den gamla, goda tant Ankarkrona sade, då hen gat dig den?