Aftonbladet – 10 september 1856, sida 2

Mycket väl. Hon sade: Den här lilla by rån har varit min mors. Jag har förvarat den såsom en relik; men då jag icke eger några barn sjelf, så vill jag gifva den åt dig, Marie, efter jag stått fadder åt dig. Låt se att du gömmer den såsom ett minne af gamla gudmor och alltid kommer ihåg, huru kär jag haft den. Ja, så sade hon, och tre veckor derefter dog den snälla gumman; hon, som alltid var så god emot oss och mMamma. Ja du, hon var den enda, som brydde sig om oss, sedan pappa gick bort. Vet du hvarför hon gjorde det? frågade Anna och fästade sina stora, kloka ögon på systern. För det hon höll af oss. Åhja, det är väl sant; men, ser du, hon var sjelf icke rik och derföre skämdes hon icke för oss, sedan vi blifvit fattiga. Hon visste, huru svårt det var att lida nöd. Skämmas de rika för att kännas vid dem, som blifvit fattiga, då de icke rå för sin olycka ? De anse den för en skam, eller vilja åtminstone icke veta af den. Är det en skam att vara fattig? Så ser det ut... Hu, hvad jag fryser! Stackars, stackars mamma lb Annas för en stund hämmade tårar började åter um men Moxie gjorde en liten beslutsam knyci ufvudet, kysste den li ha rån och hviskade: en lilla by Du goda gudmor der uppe i himlen, du blir ju icke ond på mig? En tår föll ned på klenoden, hvarefter hon tog en schal, liten, gammal och tunn, och svepte om sina axlar, samt gömde den lilla byrån under armen, sägande: Jag springer öfver ull snusboden.