Aftonbladet – 8 september 1856, sida 3

mm MMM MM MMM nn till ljungbacken — det var der jag bygde slottet. Biblioteket är RÅ samma plats der plantan växte med metallkornen emellan sina rötter. Jag vill ej gå dit, emedan det i natt — i natt — är årsdagen af händelsen; Lanternan lyste på husen, haekan arbetade ifri i hålan. Der var en hög af jord uppkastad. och sex, åtta, tio fot djupt var den flitige arbetaren sysselsatt. Spaden låg på den uppkastade jorden; den blänkte till vid skenet från lanternan, som flämtade i luften. Eggen böjde sig ned, — jag såg honom falla. Det blef tyst då, och för alltid i grufvan. Jag igenfylde den med mina händer, med mina fött:r; jag jemnade den med jorden, jag trampade ned den. Jag bygde stora salar deröfver; men den ville dock ej blifva lugn. Ljud trängde upp derifrån till mitt bibliotek, natt och dag, och klockan 10 bör jag fotsteg, — jag ser ett ansigte — det skådar mig in i ögonen, — och denna natt, denna natt — värre än någonsin. Hu! Jag kan ej gå hem ! Ers lordskap är mycket välkommen att stadna här. Jag vill läta reda till en säng.s Nej, icke en sing. Jag skall aldrig mer ligga uti täng. Se, han reser sig upp. Gif mig er hand och seln Lord Warleigh kböll Benfords hand och stirrade till höger om sig, Elden var falnad, ljuser hade nästan brunnit ned. Benford var hvarker vidskeplig eller lättskrämd, men der var något i lord Warleighs väsende, som kom håren att resa sig på hans hufvud. Han såg åt den punkt dit lorden pekade, och då hans öga följde samma rikt. ning som dennes finger, såg han, eller tyckte han sig se ett blekt, hvittansigte framskymta i halfdönklet: och fösta sina stela, kala ögon på hans följeslagare, För ett ögonblick hade den flyktiga luften antågit form, och han nästan öfvertygade sig sjelf stt lord Warleighs beskrifning på hvad ban såg, var sann. Men handen skred bort, hufvudet sjönk ned på hans bröst och hans lordskap hade slumrat ia. En timma förflöt, klockan slog tu i förstugan. Benford rörde vid lord Warleighs skuldra. Ers lordskap! sade han, ni måste finna det kallt här; er säng skall genast vara i ordning. Men lord Warleigh svarade ej. Benford såg honom i ansigtef, ban talade till komem