Aftonbladet – 8 september 1856, sida 3

NES DNM MYt Pt KXKSKÖOROSVKS SSD DD Men den gamle manneh med dof röst. Jag ser honom lyfta bort edra händer. Hvilken ? sade Benford., Ingen finnes här. Jo här fins. Der står någon som ej vikit från min sida på femtio år. Ingenting kan blidka honom, ingenting kan drifva bort honom. Vid gästabud sitter han vid min högra sida; ensam har jag honom midt emot mig stirrande mig in i ögonen. Nu småler han. Hvad ni är honom lik la Ers lordskap är mycket sjuk! Har ni skickat efter doktor Jones?s Nej! tala ej om doktorer. Jag säger er. de kunna ej hjelpa mig! Jag har kowmit till er i natt. Jag kunde ej fördraga rus met, som Jag satt uti, Der funnos röster och menniskor rundt omkring mig. Han var der ock; han talade till mig om Aladdins palats och om sitt arfvode såsom läkare. Har Jag ej utbetalt detta till hans slägtingar? Men det är ej tillräckligt. Nåväl! mera — Jag vill gifva mera — Han skakar sitt hufvud — och måhända är det neg. — Jag förstår ej hvad som är ers lordskaps mening, men jag besvär er att sansa er. Lyssnals sade den gamle lord Warleigh. Det var ej Hans kropp, det varen främlings; och den tanken rann mig i hufvudet att utgifva det för hans, Det insöfde misstanken. Jag såg hans syster, hans moder, hans kusin, De tycktes alla hafva genomskådat mig. Då jag vidrörde deras händer, drogo de dem undan. Jag var en paria, en spetälsk. Ingen såg kärle sfullt på mig. Då jag talade om vår förbindelse, vände hon bort hufvudet. När jag sade, att jag skulle utkräfva hennes löfte så fort jag egde tretusen årligen, svarade hon mig: Arthur! om du hade millioner i. din börs, ville jag ej nu blifva: din. Jag såg Ellen. Jag förtäljde henne om hans slut. Hon var tyst och såg mig in i ögonen. Jag kände att hon läste i min själ, der den låg darrande, kämpande, sökande att dölja sig under skuggan af den förfärliga verkligheten. Hon tvinade bort; hemnes faders hjerta brast, — och jag — jag blef rik; jag blef sir Arhur Haijning. Jag blef lord Warleigh — och nu — hvad är jag nu?a Ni är.lord -Warleigh, mylord! Jag besvär ;r att vara lugn. a aMen ni fordrar ju ej att jag skall återvända,