Aftonbladet – 8 september 1856, sida 2

Oeh ni hörde aldrig vännens namn ? Nej, kusin Lucy nämde det aldrig, och hon var den enda som kände det. Och huru känner ni då till hans öde? Jag såg det i länsmannens utlåtande. Och vet ni, mylord, han är begrafven ej långt härifrån. Hvem har sagt er det? utropade lord Warleigh och störtade upp, likasom färdig att utbryta i en ny paroxysm af raseri. Hvem känner något om detta ? Tant Lucy sade till mig, då jag var mycket ung, att om jag någonsin kom till vestra kusten, skulle jag försöka att taga reda på hans graf. Och derföre är ni nu här? Det var för att utforska detta som ni kom till Warleigh? Hans lordskaps öga gnistrade af vrede. Ack nej, mylord, detta är endast en slump; men stället är ej långt borta. Jag tror att det i sjelfva verket är närmare än kusin Lucy tänkte. Fortfar, fortfar! sade lord Warleigh, läggande band på sitt olyckliga temperament. Hvad har ni för anledning att tro detta? Kartan öfver grefskapet, mylord. Vakfield tyckes. ej vara mer än 20 mil aflägset. Och er onkel är begrafven der? . Ja, mylord. Jag tänker begifva mig dit, för att besöka grafven i nästa vecka. Jag önskar er farväl, mr Benford I sade Warleigh plötsligt, men mycket vänligt. Ni har berättat mig. en egen familjehistoria. NR väl du också, min lilla älskling! Huru? Vill du icke taga den gamle mannen I handen Du ser förskräckt ut, Luey! Vill du komma åter och helsa på mig, Lucy Mainfield ? Han lade vigt på namnet, som om det behagat honom. aldrig! svarade den lilla flickan och drog Benford mot dörren. Jag tycker icke jag vill aldrig komma tillbaka. om er, och jag Benford ångestsvettades och gjorde ursäkter. Hon är ett litet bortskämdt barn, mylord! Duleibel, huru kan du bära dig så illa åt! Barn, mylord, äro så dumma —