Aftonbladet – 5 september 1856, sida 2

——— — .— X — NA LR Jå är sannerligen i sjelfva verket att gifva mr. Warleigh en frivillig gåfva af 1500 pund, hvaraf han. kan gifva sin dotter en del och återuppbygga det gamla huset med en flygel för sin mögs räkning; återstående 301) pund af min ståtliga förmögenhet skola förslå att uppsätta en krossqvarn och en smälthytta för den första fångsten. Sedan — sedann, fortfor han, alltefter som taflan uppsteg för hans inbillning, skall landet fyllas af arbetare. Der skall uppstå en stad der nu hyd-; dorpa ligga spridda.i ödemarken. Der skall höras musiken af tusentals hjul, som-alla draga millioner ur jorden. Det skall ligga ett slott, konungar värdigt, och jag — och jag — — Och Lucy? inföll återigen Winnington. Ah! Lueyl då jag samlat en årlig inkomst af tiotusen pund... Jag kunde ej uppehålla huset imed mindre Winnington betraktade medlidsamt sin vän. Han satte sig ned och var tyst några ögonblick. Det var ej värdt att fortsätta samtalet. Du tyckes hafva glömt, sadhan slutligen, att jag i morgon reser till Oxford. -Så snart;. sade Arthur med en forskande blick, Du ämnade ju ej fara förr än om lördag. Jag får stanna några dar längre hos de mina. Jag längtar att se Duicibel, som är hemma från skolan. Och. dessutomx, tillade han med någon förlägenhet, finner jag nunera vårt vistande här ej så angenämt som det förr var. Det var en tid, fortsatte han efter något uppehäll, då det skulle skurit mig i hjertat att lemna dig — men nu — 1 Hans röst darrade, och han tystnade. Och hyarföre?, sade Artur. ,Hvems är väl gpfelets om der är någon förändring ? 3 Ah! mitt, kan jag väl tro! jag erkänner I det; jag. klandrar ingens, svarade Winnington, hejdad i sin känslas utbrott genom Arthurs