Aftonbladet – 4 september 1856, sida 3

Huru! Har ett spöke stigit upp ur grafven för att upptäcka för dig någon förborgad skatt? Winnington stod ännu upprätt, under hänförelsen af de nya förhoppningar, söm fylde hans hjerta. Han skulle just svara, då ett plötsligt brakande förskräckte dem. Ellen flydde till Winnington: och sökte skydd hos honom; Hela huset skakades. De trodde till en början att någon af de yttre murarne hade ramlat. Ett moln af dai fylde snart rummet och gjorde dem nästan blinda. Det är gipstaket i balrummet, sade mr Warleigh , likasom slagen af detta omen. Huset är fallet utan hjelp, och en eller annan dag skal det draga oss alla med uti sin undergång: Unge man, jag varnar er. Gå det ur vägen, ty det skall krossa allt gom står. det nära. 2 Detta afbrott gaf Winnington tid att tänka, och han beslöt att ej gifva mr Warleigh del af sina förhoppningar. Denna afton sade han dem farväl. Det var den sista natten han vistades i prestgården; men han tänkte återvända nästa korta ferietid. Skilsmessan var lång, och det var sent. då han nådde hemmet. Arthur var sysselsatt med skrifning. Den sista veckan hade han öfvergifvit geologien och gällan gått utom huset. Han såg upp vid Winningtons Eke TT no ej välkommen. Jag är glad att du är uppe, ty jag behöfver la med dig, Arthur, :och böra dina råd, om du ej är sysselsatt. Arthur lade bort pennan och betäckte sidan, som han skrifvit, med sugpapper. Angående Ellen, förmodar jag, sade han. ,Ett hjerta och en hydda, och ingenting att betala bagaren med. Fortfarl Det är angående Ellen, svarade Winnington. Det är angående kärlek — en boning ifven, troligtvis — men ej fattigdom, utan! makt, rikedom och prakt. t