Aftonbladet – 4 september 1856, sida 3

Påminner du dig den afton, då du brände ipp ljungbusken? Jag tänkte ingenting dervid då, ren om morgonen, då jag kom ut, Aöll gumman på att Tensa ut asken tr spiselb. Jag Nejdade beåne och gräfde i askan — och se hvad jag fann, ett stycke oblandad netall, fullkomligt fritt från jord. Se bär har jag det. Hurbelycklig jag var att göra lenna upptäckt. Det kall göra mr Warleigh rikare, än om hans jord vore full af guld. Arthurs ansigte blef nästan svart. Jag blef myndig, sade ban, för fyra daär sedan, och gjorde då ett anbud till mr Warleighs egönt på bes tningsrätten af de ouppodlade sträckorna af dennes egendom, hvilket han är pliktig att antaga, ty jag gifver den summa de begärax Artburi utropade Winnington, störtende upp, bar du hjerta att ;uinera den rätte egaren till jorden 2n De hafva sålt den vid detta lag; de äro ördjupade i skulder. t Men; de skola ej göra det. Nej, i detta ögonblick vill jag återvända till berregården och säga mr Warleigh allt hvad jag vet. Han skall ej underteckna det köp, som hans fullmäktig afslutat. Nsh det skall du ejo, sade Arthur med ryhkad panta. Jag har stretat och kämpat många år för detta mål, och du tänker att jag nu skulle underkasta mig att förblifva en iggare, för att se den rikedom, för hvilken jag sträfvat, blifva en verklighet, och i lysande gestalt framträda ur ait intet, för att hopa sig öfver-en annan, och dennas andra —r afsickoumnen gubbe, hvilkens förfåder i äta Warmpat på omitliga rikedomar, utan att förnimma den klang, — den kläng, som Hå de mina öron i ssmma ögonblick jag satte min fot på denna jord. (Forts. följer )