slog sin arm om hennes lif och antog plötsligt Arthur Haynings gestalt. Båten tycktes skaka sina vingar och flyga hastigare fram. Winnington försökte att simma fram till den, men han kunde ej, Fram flöt båten; dess glittrande bugter svängde framför hans ögon, de rörde vid honom, tryckte ned honom, han kände kölen gå öfver sitt hufvud, och bort, bort, allt längre bort fördes han, och då han blickade upp, såg han intet mer än båten öfver sig. Allt var mörkt för honom, ty kölen stod ständigt mellan honom och vättenytan, och likväl hörde han ännu alltid den amla tonen ljuda. Det var-en melodi, som fans kusin Lucy brukade spela: Men allt efter som han nedsjönk djupare i det mörknande vattnet, bortdog den; allt blef tyst, Plötsligt hörde ban ett skrik, och såg Ellen kämpande med vågorna. Han kastade sig mot henne med utsträckta armar, — och slog omkull ljuset, som han lemnat qvar på bordet bredvid sin säng: TREDJE KAPITLET. Winningtons besök på herregården blefvo allt längre, ju närmare det led till hans atresa, Tidigt på morgonen passerade han byn och inträdde i det förfallna huset, derifrån han åter utkom åtföljd af Ellen, för att fortsätta deras botaniska eftersökningar bland kullarne? Hade han väl någonsin förtäljt henne om något annat mål, hvarefter han äfven sträf. vade. Hade han väl helt formligt gått till hennes far, såsom det är anbefaldt uti Vä ledning för trogna älskande, och anhållit hans tillstånd, att egna sin byllnivg å tern? Hade han för den omtä nen utredt sina affarers tillstånd, enskommit omi den summa, som under äkten skapet skulle tillfalla Ellen såsom nålpenningår och såsom lifränta i händelse af hans död?