Aftonbladet – 2 september 1856, sida 3

rmindre än beredda på en björnjagt; Jagar vår just icke heller någon af oss. Men de följde dock af sig sjelft, att vi icke kund låta en sådan förlustelse gå oss ur händerna så mycket mer, som allting verkligen tyckte vara; afpassadt efter vår beqvämlighet. Del väg vi ännade taga gick helt nära förii jagt platsen, och gjelfva tiden för företaget stod öfverensstämmelse. med. vår .ankomst; det had omöjligen kunnat träffaj. sig lägligare. Fö Jatt.göra saken komplett, försedde oss härads I höfdingen, i hvars: gästfria boning vi erhålli härmare underrättelser om den blifvande jag ten, med eti rekommendationsbref, och tr Upsalastudenter, som genomvandrade Dalarn med rehseln på ryggen; slogo sig till oss Den 26 Juni på morgönen bröt vårt fredlig: ressällskap upp från Mora, vid Siljans norr vik, och begaf sig ut rå den. farliga jagten Vi märkte att all den manliga ungdömen va borta, ty. det var endast gammalt folk dc unga flickor, som. infunno: sig. med. skjuts kärrorna, på hvilka vi skulle befordras vidare Redan sedan vi kört ett par timihars tid buonc vi-fram till de väldiga skogssträckor, som uppfylla största delen af Vesterdalarne bort emot Wermland. Våra svenska vätiner hade skildrat vägen. för oss såsom enformig, och jag vill icke neka att man ju snart tröttnar sn den; men för en stund var den för ost danskar intressant nog, alldenstund den företer någonting så alldeles olikt det; som vi äro vana att se i vårt hemlarid; Trakten; som här är genomskuren af låga bergsrysgar, der uppfyld af små insjöar, betäckes. af ofantliga barrskogar, dem ingen mensklig hand synes någonsin hafva vidrört. Detta är nordens urskogar, icke skiftande och omvexlande som tropikernas; utan enformiga, mörka och dygrå. Ungskogen skjuter upp vild och tät — ingen konst leder den; de gamla stammarne ligga -kullfallna och: bortruttnade— ingen tänker på att begagna dem. Någon omvexling erbjuda de ödsliga fläckar der en skogsbrand gått härjande fram, der de-svarta, förkolade stammarne, med sina torra gretiar, resa gig upp i luften och Hela årtiondenstå orubbade, tills de slutligen börtträngas af den friska ungskogen. Endast der en större insjö utbreder sig, eller en brusande elf genomskär landet, möter man verkligen vackra, partier; här finnegsäfven en och annan enslig gård, men för öfrigt äro menskliga boningar sällsynta, och gästgifvaregårdarne. ligga ofta fyra till fem mil från hvarandra. Bland alla svenska skogar sigas dessa vara rikast på vilda. djur, och mindre jag:er företagas här ständigt. Men när vanliga medel äro otillräckliga att afsålla rofdjuren från angrepp på hjordarne förena sig flera socknar, alla vapenföra män. uppbådas, en hel skogssträcka. genomsökes, och alla deri befintliga djur nedskjutas. Ett. sådant större skall egde senast rum i dessa trakter år 1810 och 18 björnar skola dervid, enligt berättelse, hafva blifvit skjutna. Sedan dess hade man hulpit sig fram -med mindre öperätioner. Men på senaste tiden grep förödelsen på ett oroande sätt omkring sig, och redan sistlidet år stälde Mora socken sig i spetsen för en ny skallgång. Den blef emellertid, till följd af flera omständigheter; uppskjuten till i år. Tre angränsande socknar, Venjan, Sollerö och Elfdal, förenade sig. med. Mora. Från hvarje hus skulle-en. karl möta; men äfven många qvinför slöto sig till tåget (man uppgaf antalet af. dem till 4000); och jagten, som skulle vara minst itrenne dygn, bestämdes att taga sin början omeselbart efter midsommardagen, då afton och morgon i desså nordliga trakter; ligga hvarandra så nära, att natten endast kan betraktas som en fortsatt skymning. Den första dägen tillbraägtes väsentligen med uppställandet ,och ordnandet af den stora hären, som -på-en längd af 8 svenska. mil från. hört; öster och söder omfattade en skogssträcka; hvilken i vester begränsades af sjön Venjan och ett par strömmar. Uppgiften var mu, att rycka allt närmare och närmare tillsammanszunder en jemn dragning mot vester, tills mab slutligen hade alla djuren samlade framför sig. på skallplatsen, en vid Venjan belägen öppen slätt, der slaget skulle stå. Om aftonen, innan manskapet gick till hvila, upptände. eldar längs hela linien, och förposter utställdes för att hindra djuren från att bryta sig igenom. Den första nylet, vi fingo höra, var att en björn hade gått upp till ett af bålen och tagit en häst. Detta var den första och, märkvärdigt nog, enda olycka som inträffade under heia jegten. Följande dagen, om. morgonen, då vi kommit gexom skogen, stod den södra skallarmen ännu helt stilla längs landsvägen, Vi tågo jägare uppstälda på bestämda afstånd från byvarandra eller lägrade i gräset, nästan alla försedda med skjutgevär, och endast en och annän beväpnad med en yxsaseller ett spjut; Här coh der -voro.de gamiade i:små grupper: På -ett ställe stötte vi på en hel familj, som lägrat sig kring en af eldarne för att tillaga sin frukost. De egendomliga drägterna och det. rörliga, brokiga lifvet skulle hafva gifvit rikligt ämne åt en genremålare. . På andra ställen åter: hade hären redan satt sig.i marsch och vi sågo spären efter dess natteldar i en skogsbrand, som hvirflade sin rök upp öfver de närmaste höjderna: orts.) — ( RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER, Stadsfiskalen; Lorentz Emanuel Kocks tryckfrihetsåtal emot tidningen Andra Fäderneslandets ansvar rige utgifvare, styrman Lindström, har i dag åter förevarit, dervid käranden förklärade sig ej finnå skäl bemöta det af svaranden sistlidne rältegångs: dag afgifna svaromål, men deremot ingaf en äng betyg för att styrka det Kan ej vore samma person, som den Laurentius Kock, hvilken 1828 blifvit härstädes för förfalskningsbrott dömd. AF dessa betyg inhämtades hufvudsakligen: att Laurentius Kock vat född 1803, men Lörentz Emanuel Kock 1813; att