Aftonbladet – 1 september 1856, sida 2

Ack, min bror, kanhända att Gud icke älskar mig merat Kanhända att min död ej är nog för att återköpa mitt förflutna lif, ehuru jag alltid sökt att handla rätt? Kanhända komimer jag ej i himlen, der min Esperance är, och då får jag aldrig — aldrig mera äterse honom... O, min ädle vän, mitt enda söd, tillåt ej att jag för evigt må blifva skild från den, som jag älskar ännu efter döden! När konungen glömt mig, när alla förgätit vägen till min graf, och ej en gång min son kan läsa mitt namn under det tjocka ogräset — då är jag ensam, alldeles ensam. s Ack, bror Robert, jag besvär er, förena mig då mel Esperance, blanda våra begge hjertans aska. .. Hon fick ej sluta. En häftig frosskakning rep henne och man förde henne sanslös ur kyrkan till madame de Sourdis. Det är jag som skall blifva Frankrikes drottning, mumlade Henriette, när bon såg sin döende rival bäras förbi sig. Zamet hade icke ljugit — följande dagen led Gabriella ej mera. La Varenne förkunnade konungen i sa oref att hon var sjuk och att on var död. Man måste göra Henrik den rättvisan, att han i början begret sin älskarinna mycket, men Han hade gråtit hela fjorton dagar! V, Epileg. Ett år hade förflutit. Det franska hofvet var gladt och lyckligt. Aldrig hade man hört talas om flera kärleksäfventyr, aldrig hade man sett mera lyx och aldrig hade man roat r bättre. : O h hvem hade väl Frankrike att tacka för dessa märkvärdiga förändringar? Jo, fröken g