Aftonbladet – 1 september 1856, sida 2

salfvor, öfverallt framträngde deras muntra infall till hennes öron, men hon hörde dem ej, hon hörde endast en röst, en svag hviskning, som kom från bimlen. Det öfriga tillhör historien Hertiginnan öfvervar gudstjensten uti kyrkan Petit-SaintAntoine, hvarest Paris förnämsta ädlingar och skönaste damer den dagen stämt möte. Bland de sistnämde lyste fröken Henriette de Balzac dEntragues i all sin glans. Kanske håde hon kommit dit för att se giftets verkningar på sin hatade rivals ansigte? Folket, som såg den bleka och knäböjande Gabriella, uppsände en varm bön till Gud för hennes lycka, af hjertat välsignande denna engel, som under hela sin lefnad aldrig gjort något ondt, och som ej hade några andra fiender än konungens. Några steg bakom hertiginnan, uti en af kyrkans mörkaste vrår, upptäckte man en genovefainermunk, hvilken länge talade med henne och som under detta samtal ofta i den djupaste förtviflan slog sig för bröstet och böjde sig mot marken. S Kanske berättade hon honom hvarföre hon velat dö och hvarföre hon ej hörsammat de varningar hon erhållit. Kanske anförtrodde hon honom sina fel, anropande den ker som Gud aldrig vägrar den döende, bvilken tigger om hans nåd. ; Ne den bön, för hvars skull hon ditkallat den vördade brodern, vidkom, så var den fullt värdig den ädla själ, som skulle lemna denna fullkomliga kropp, och merän en gång fuktades munkens stränga ansig!e af tårar när han lygsnade till den. Medan mustikens. klagande toner genljödo under de höga hvalfven, och sångarnes alvarliga och starka röster uppfylde luften med sina sorgliga harmonier, hviskade Gabriella i den vid hennes sida knäböjande munkens öra: