Aftonbladet – 28 augusti 1856, sida 2

och det moln, som ett ögonblick hvilat öfver bennes panna, hade endast i ännu högre grad ökat bans oro och förvirring. Men han beherrskade sig tämmeligen och närmade sig henne hastigt med öppna armar och bönfallande blickar. Ack, huru långt var ej Gabriella från att ana de känslor, som stormade inom hennes konungslige älskares bröst! Ehuru utgångne från samma punkt, hade deras tankar tagit så olika riktningar att en omätlig rymd åt kilde dem. Han trodde sig hafva ett brott att afbedja — hon kände sig brottslig, och bad om förlåtelse i djupet af sitt hjerta. Hennes fel utplånade i hennes ögon alla konungens, hennes högsinnade själ förstod ej den eländiga vedergällningsrätten, och hon anklagade sig sjelf på samma gång som hon helt och hållet urskuldade honom; ; Huru grymt hade ej Henrik redan varit straffad genom blotta förlusten af detta hjerta! Men ännu större olyckor förestodo honom. Han skulle också för evigt förlora henne sjelf, hon, som utan kärlek och egennytta ändå varit den trognaste vännen i hela hans konungarike. När Gabriella såg monarken komma, sänkte hon sitt af ångern tyngda bufvud, och när bon såg honom småle och tigga om ea smekning, då erfor hon en lika djup sorg, som bon aftonen förut erfarit rättmätig harm. Hon, som väntades af så mycken lycka, hon, hvars sköna ungdom åter skulle uppblomstra under en glödande passion, och som, lemnande förräderi, dödshotelser och förtviflan bakom sig, åter skulle finna friheten — friheten uti kärleken, det vill säga den herrligaste och den vidsträcktaste horisont, som själen kan famna tills den svingat sig upp i ännu högre rymder. Nej, Gabridlla glömde i detta ögonbliek