Aftonbladet – 27 augusti 1856, sida 3

konungens svartsjuka; samt Espårances högsinnade sjelfuppoffring; och hans rättmätiga harm steg som en af stormen upprörd flod från hans hjerta till hans läppar. ; Ah, sire, det är ni, utropade han och reste sig långsamt upp, det är ni, som för edra qvinnogräls skull låter vännen döda vännen. . . Crillon! Liksom bödeln Karl IX,, fortfor chevalieren, hög i sin smärta och sin vrede. Crillon, ni förolämpar mig ,.. Men ingenting kunde återhålla fältherrens rättvisa harm. r Det är således en mördarekonung jag tjenar! återtog han med vibrerande röst. Det är således af tacksamhet för Ar för.er skull så ofta utgjutna blod, som ni dödar dem jag älskar . .. Åh, sire, ni betalar i sanning edra skulder till mig på ett märkvärdigt sätt Är det väl Crillon som talar,, utropade konungen häftigt, Crillon, som glömmer sin konung för en främling! En främling , .s min Esperance! Hvem är han då? Han är min sonlx t Dessa ord, uttalade med öfvermensklig styrka åstadkommo den förfärligaste förändring, Ko. nungen vacklade, Pontis föll, liksom slagen af åskan, med ansigtet mot marken, och Espårance log, log såsom englarne le. Det var ett förskräckligt ögonblick, könungen lutade sig gråtande mot Nullys axel, .Pontis vred sig som en mask vid den förtviflade chevalierens fötter, och Esperance slog under heta tårar sina armar kring den gamle kris. garens hals, . Hvilken olycka att dö just då man återfinner en sådan farl, stammade han, Dock jag ir lycklig mer än lycklig, ty. jag hinner ja ännu att omfamna er... O min farl tillade han, stridande mot döden, som redan omgaf