Aftonbladet – 27 augusti 1856, sida 2

FA EE TR NET VERSER från hans till hälften qväfda fiende; och när han tror honom fullkomligt insnärjd uti klädets fuktiga veck, börjar han åter sitt häftiga springande, ; Ändtligen har ban uppnått spalieren! ändt-. ligen kan han börja sin vågsamma promenad uppför muren! Skummande af raseri och smärta, klyfver eller rättare sagdt sönderskär spionen tyget; och nära att förlora sansningen, reser han sig på sina knän. Spalieren brakar under Espårances fötter, förföljaren hör det och han vill rusa upp för att nedrycka honom, men ur stånd att lösgöra sig från den vida kappan, nedfaller han åter. Ännu tvenne steg, och hans fiende vidrör fönsterlisten, ännu tvenne steg, och Esperance är räddad! Stanna, eller jag dödar dig! vill den besegrade ropa, men rösten förmår ej framtränga. genom hans torra strupe, och i ett till yrsel gränsande raseri afskjuter han sin pistol mot muren, hvilken för ett ögonbliek upplyses af krutblixsten. , Flyktingen stannar, bans händer Öppnas, bans kropp sjunker tillsammans, och med böjdt hufvud faller han likt en fogel från granen till marken. Spionen störtar öfver den förtviflade Espårance, och under den vansinnigaste glädje utropar han: ; Sambioux! jag får då ändtligen se dig! ansigtet I) Och upplyftande den sårades kropp, närmar han sina ögon till hans ansigte. Men hastigt reser sig håret på hans hufvud, hans blickar vlifva stirrande och hans bänder isas i det varma blodet. Pontis,, mumlar en röst, svag som en andehviskning. Huru, Pontis, det är du, som har dödat mig!