DEN SKÖNA GABRIELLA), AUGUSTE MAQUET. TIONDE DELEN. HMen ban måste först förmå sin fiende att upphöra med sitt förföljande — och huru kunnaj det? Spionens raseri ökas ou phörligt, otydliga hotelser framtränga öfver hans läppar hvarje gång hans endast i strumpan insvepta fot slinter på den af regnet uppblötta marken, oc likt ett rofgirigt lejon envisas han mera än någonsin att underkufva sitt offer. Det minsta felsteg skulle genast utsätta Esperänce för hans efter blod törstande wärjspets, och han vill ej falla inom palatsets murar. Utomdess kokar vreden också i hans ådror, han längtar att få slut på denna vilda kappränning, och ögonblicket dertill är nu inne. Springande af alla krafter mot muren, sliter han under vägen kappan från sina axlar, och lifvad af ett oryggligt beslut, störtar han, innan hans förföljare ännu hunnit märka det, in i en sidoall6. Denne anar ej hans list, utan fortsätter sitt lopp framåt. Nu är han förbi Espårance, och vig som en tiger rusar Gabriellas älskare med sänkt hufvud på spionen, hvilken otåligt famlar efter honom i mörkret. Blixtsnabbt kastar han sin kappa öfver hans hufvud, slungar honom utan medlidande till marken och bryter, sedan han först tio gånger rullat honom i den våta sanden, sörlder värjan, som ban alltjemt håller i handen. FEspårance fulländar sin seger genom några. hårda slag, hvilka locka ett doft rytande ) Se A. B. n:o 54, 56, 57, 59, 60, 62-64. 63—08, 72, 74, 75—78, 81—90, 92—100, 102, 103, 105—108, 110—114, 116—119, 122—132. 143, 135, 137, 140—182, 184—194 och 197, 198.