Aftonbladet – 26 augusti 1856, sida 2

Ack nej, min Gabriella, vi få ej låta smrtan öfverväldiga oss., återtog slutligen den unge mannen. Af personer så. säkra om lyckan, som vi, är det nästan otacksamhet. Tror du då att det är smärtan, somi detta ögonblick så häftigt ökar mitt hjertas slag? ... Ack nej, min EspÅranoe, man gråter också stundom utaf glädje... Dock det fins ett medel att genast hämma mina tårars lopp... Espåranc, du: får ej lemna mig... tryck mig ännu en gång i dina armar! I morgon, Gabriella, skall ingenting mera skilja oss åt... men i dag... förlåt mig... tiden lider! Tiden ? upprepade den unga qvinnan med en röst, som inträngde djupt i hennes älskares själ. Huru?... tänker du redan på att aflägsna dig? Det måste ske.n Nej, du får ej gå härifrån... det är endast här hos mig som du är säker. Konungen kan komma hit när hans spelpot är slut, Gabriella, betänk det... Åh jag er, jag besvär er, i vår kärleks namn, utsätt mig ej för den skymfen attnödgas gömma mig... Jag behöfver ju dessutom dessa timmar för att ordna allt till vår eviga förening. Ni har rätt,, stammade Gabriella drömmande, huru kunde jag väl vara så barnslig att glömma, det ni ovilkorligen måste lemna mig ... Hu, hvilken svart natt! Den skall så mycket bättre dölja mig. Vinden tjuter. : Den skall förqväfva ljudet af mina steg. Se så, min dyrkade Gabriella, sansa er oc befall Gratienne att släppa ut RR Det är aldeles omöjligt, inföll den unga flickan, som hört hans sista ord. Lika lätt som det var mig att emottaga er vid er ankomst, lika misstänkt skulle det vara om jag följde er tillbaka, Se här, tag fru hertigin