Aftonbladet – 23 augusti 1856, sida 3

mäånoens arbete, måste förrättas bemma. Protokollssekretera rnes vigtigaste tjensteåliggande är utom lepartermsetets embetsrum. Kanslister och kopister följa vid tje osteutöfningen sina förmäns föreskrifier, till följd hvarsf de ena gången få hemzöromål och den andra göron?ål på embetsrummen. Att uti kollegiernä ledamöter va ej äro att der träffa, då vid ett och annat 1tillfä.le utarbetninogen af deras mål fordrar, att de dermea sysselsätta sig ostörda, är navurligt, men kontorsocM till en stor del kanslitjenstemännen äro träget syvselsatte å sjelfva embetsrummen, och många till dun grad, att eftermiddagarne måste der användas för medhinnandet af göromålen. Jemförelsen af embersoch tjenstemannens antal här och i Norge är illa vald, ty den norska staten är ännu helt ung och nybildad på det enklaste sätt, så i afseende å beskattningen som förvaltningen, och fordrar således icke så många personer vid den högre administrationen som Sverge. der uppbördsoch skatteväsendet, indelvingsverket och de många öfriga slagen af servituter Å jorden, med mycket annat, inflickadt uti ett tungt och lappadt statsmaschineri, måste medtaga betydlig: större arbetskrafter; men vi hafva likväl af norska regeringens egna ledamöter hört, att tjenstemännen inonr administrationen derstädes äro, genom målens tillväxt, så öfverhopade af göromål, att behofvet ovilkorligen fordrar ökandet af deras antal. Extraordinarie tjenstemän utgöra, under nuvarande förhålianden, ett nödvändigt bihang till våra embetsverk. Så länge defrån universiteterna utexaminerade icke der fått inhämta någotaf det praktiska rörande administrationen, kunna de, såsom alldeles oerfarna, icke användas till ordinarie tjenstemän med egen ansvarighet, förr än de under s.k. extra-ordinarie tjenstgöring tagit kännedom om göromålen, men fara är, såsom ock flerestädes redan visat sig, att brist på extra rjenstemän uppstår, i det de, som lemna akademien, NIt mer och mer uppsöka tacksammare fält än tjensteomannabanan, för användningen af sina förvärfvade kunskaper. : Påståendet att största delen af det arbete, som de äldre tjenstemännen måste förrätta hemma, och hvilket vanligen är det, som tager ianspråk m.rsta både möda och skicklighet, skulle bestridas af extra ordinarier, är så orimligt och så vittnande om bekantskap med både saker och förhållanden, att ingen vederläggning deraf bör komma i fråga... Då vi nu asluta våra anmärkningar få vi endast tillägga, att än damålet med desanima uttryckes i vår önskan, att rättvisa måtte vederfaras embetsoch tjenstemän lika 1r0ed öfrige -medborgare, och att institutionernes brister icke måtte räknas dem till fel, som hafva den oftast lika mödosamma som tacklösa lotter att blott verkställa deras bud. En annan insändare stöter sig vid de uttryck om Konungens kansli, som blifvit begagnade af den Tiensteman, hvilken i n:r 163 , och 164 först upp, rädde till bemötande af den förutnämde insän. 2 artikeln. Denne insändare förmenar, att de? ifrågavarande tjenstemannen icke måtte ega N0g god vilja eller tillräckl:g specialkännedors för att opartiskt och riktigt uppskätta det kun,liga kansliets arbeten, och yttrar derom bland annat: Artikelförfattaren anser en reorganisa!ion af detta. embetsverk böra föregå innan någom lönerörhöjning skulle komma i fråga, och artikelförfattaren förordar framför allt kreerandet af byråchefer för målens beredande och utarbetande i statsdepartementen, samt medgifver godhetsfullt, att ökade löner må anslås i förhällande till de trägnare och mera maktpåliggande göromål, som sålunda uppstode. De för statsdepartementen utfärdade instruktioner upptaga, blandi expeditionssekreterarnes åligganden, främst: ait uti de mål, som efter särskilt aj departementschefen bestämd fördelning, till dem öfverlemnas, uppsätta de för föredragningen erforderliga berättelser. Dessa berättelser och den omförmälda fördelningen af målen tillhöra icke offentligheten, och artikelförfattaren kan således icke veta om icke de af honom antydda vigtiga embetsgöromål användas på ifrågavarande berättelser och verkligen blifva expeditionssekreterarne anförtrodda. Åtminstone borde hau förstå, att de kunna det, så vidt det kuranta antalet med utgäcnde expeditioners redigerande och tillsynen öfyer arbetets sång sådant tillåter. Författaren har då reåxn, utan behof af kongliga kansliets reorganisation, de förordade byråcheferna, som likväl mera uteslutande NUDde egna sig åt dettaslags cbefskap, i fall ansvaret rör expeditionernas uppsättning, enligt hvad författaren önskar, blefve öfverflyttadt på protokollssekreterarne. Huruvida åter denna öfverflyttning vorelän:pig, derom ha tankarne hittills varit delade, och den snonyme författarens maktspråk ör icke tillräckligt för tvistens slitande. Hvad som talar emot föränringen är, att målens expedierande skiWlle. fördröjas, om både protokollets utskrifning och må.!ens uppsätande hvilade på en och samma person. -avör öfrigt, cch då ordalagen i högs:a maktens beslut fö. rtjena att vägas likasom på guldvigt,torde det nog vara Pyttigt att målen gå genom flera händer än deras, som varit med om första uppränningen af beslutet. — Om Proiokollssekreterarnes tjenstgöring tyckes författa.en ega mindre könnedom än om tjenstgöringen vid ewr mängd lägre verk, hvarför ock denna prisas: såsom mera svår och ansvarsfull. Naturligtvis är då ocksä. denna tjenstgörings produkt, t. ex. ett vanligt poliseller ransakningsprotokoll, betraktadt från de lägra -erkens af artikelförfattaren valda ståndpunkt, vida igtigare, än ett statsrådsprotokoll, som upptager sonungen beslut och de rådslag, derför konungens -ådgifvare grunlagsenligt ansvara: Om det ena eller indra tjenstebestyrets större eller mindre vigt mä man emellertid ej tvista. Hvartdera för sig är oumbärligt, och de af artikelförfattaren anstälda jemförelser likaså opåkallade som besynnerliga. — Hurusida slutligen det rhå anses lämpligt eller passande, at utskrifningen af expeditioner, hvarunder konungen tecknar sitt namn, skulle, istället att förrättas af sanoslister och kopister, öfverlemnpas åt vanliga renskrifvare, är en fråga, som af mera kompetenta personer, än författaren, blifvit olika besvarad. Artikelförfattaren synes icke ha tagit dithörande omständigheter i närmare betraktande och det är derföre öfverflödigt att derom med honom ingå i diskussion. Således nog till svar på artikelförfattarens obefogade insinuationer mot det slag af embetsverk, som gör sig en heder af att kallas och vara konungens gansli. Endast den reflexion må ytterligare tilläggas, att det är hårdt för embetsmän, hvilka i öningsväg äro, i jemförelse med vederlikar, så vanlottade, som koogl. kanshets personal, att derjemte se försök göras till deras nedsättande genom ensidiga och vrånga omdömen, ämnade att kring lend och rike kolporteras och med sitt anspråk på tillförlighet missleda tidningsläsare, som icke äro i tillfälle att bilda sig eit eget omdöme om de organer för statsmaskinens vigtigaste lifsfunktioner, hvilkas verksamhet icke får ringaktas, ehuru verkningssättet i vissa delar kan vara undandraget allmänhetens blickar. Utan att för närvarande ingå i någon närmare undersökning af de förhållanden, som denne insändare wvidrört, vilja vi för tillfället endast erinra, att den arbetets fördelning, som vanligen praktiseras inom konungens kansli, väl icke är någon så stor hemlighet, som insändaren låter påskina; äfvensom vi, både för egen räkning och å den tjenstemans vägnar, som författat den klandrade artikeln, anse oss berättigade att reservera oss emot den ömtilighet, som så gerna vill tolka hvarje anmärkME a Kn DELSF ULRICH SLAUTLI, BIC Vv SEK AV Re till 2 eller half 3 e. m. — Expeditionssekreterarnes hurvudsakliga embetsgöromål, eller uppsätining af expeditioner samt öfverseende af de yngre tjensteBERNINI