Aftonbladet – 23 augusti 1856, sida 3

tjenstemän. Vi meddela ytterligare det hufvudsakliga inaehållet af några redan för en tid sedan emottagna artiklar i detta ämne, hvilkas införande blifvit genom brist på utrymme fördröjdt. Den ena af dessa, med hvilken vi i dag göra början, vänder sig dels emot en äldre författare i Aftonbladet, hvilken kommer att i sinom tid derpå svara för sig sjelf, dels emot insändaren af en artikel i värt blad för den 10 sistlidne juli. Då emellertid en del af hvad i det senare afseendet blifvit af den nuvarande insändaren anfördt, redan under tiden blifvit utveckladt af ett par andra G nir 162-164 och 184), tillåta vi oss några förkortningar i hans artikel till undvikande af onödig omsägning. För egen räkning erinra vi bär blott att vi aldrig förbisett, att en reorganisation af embetsverken fordrar tid och icke kan verkställas i en handvändning, men att vi icke destomindre ansett och fortfarande anse, att en fordran af stora anslag till löneförbättringar för embetsverken endast har ringa utsigter till framgång bos rikets ständer, med mindre i samrranhang med propositionen derom åtminstone grunder för en blifvande reorganisation i detta afseende äfven af regeringen framläggas, så beskaffade att de kunna af rikets ständer pröfvas och antagas. — Men vi lemna ordet åt våra insändare: Tid efter annan hafva i Aftonbladet influtit artillar, syftande att bibringa riksdagsmännen vid instundande riksdag den åsigt, att beviljandet af löneförhöj-ingar för en del embetsoch tjenstemän vore oklokt, intilldess på samma gång en förändrad organisation, åtminstone uti de civila embetsverken, kunde tillvägabringas. Dessa artiklar hafva icke hittills framkallat något svar, förmodligen emedan de icke inneburit adgrepp på personer, utan på institutioner, och enär derås angifna allmänna mål varit att påskynda förbättringar uti vårt embetsmannaväsende: För vinnande af detta ändamål har förfättaren väl, såsom ett särdeles verksamt medel, förordat de enskilte embetsoch tjenstemännens fortfarande håilande på svältkur, men man har just icke aktat nödigt att fästa afseende på hans tillämpning härvid af satsen, att ändamålet helgar medlen, väl vetande, att Rikets Ständer ej lära underlåta att noggrant undersöka behofven, och derefter i ämnet fatta ett med rättvisa öfverensstämmande beslut, och fullt inseende, att det är djupt under Rikets Ständers ställning och värdighet att, derest de för sin del anse förändringar i embetsverken för riket behöfliga, välja ett så lumpet medel, som det föreslagna, att förvissa sig om den andra . statsmaktens bifall till de uttalade önskningarne. Fastän stillatigande, har man dock anmärkt, att artikelförfattaren i sin ifver förgätit att, såsom bordt ske, äfven fästa de blifvande riksdagsmännens uppmärksamhet derå, att den åsyftade nya organisationen skulle, om göromålen derigenom komma att, såsom författarens mening tyckts vara, fördelas och skötas efter norskt mönster, omöjligen kunna åstadkommas utan efter nödiga förberedelser, som otvifvelaktigt fordra ej få år för att hinna fullbordas. Den praktiska tjenstemannabildningen skulle nemligen då börja vid universiteten, och detta förutsätter en ombildning af der nu varande examensväsende. Den utexaminerade skulle derefter, vid inträdet på tjenstemannabanan, genast inöfvas uti den direkta handläggningen af ärendena, och i sammanbang dermed måste renskrifveriet öfvergå till andra händer. Sådant kunde ej heller låta sig göra utan avt redan dertill invande personer funnes att tillgå. Hvar och en inser, att det måste förflyta längre tid innan dessa, med flera, nödvändiga preliminära åtgärder och inrättningar, som det ligger utom ämnet att här än vidare upprepa, kunna vidtagas och komma i fåräknad verksamhet. — Författaren hade troligen åtminstone gifvit sitt råd till riksdagen en annan form, om han närmare öfvervägt dessa förhållanden, ty säkerligen har hans mening ej kunnat vara, att uti en period, då penningens värde nedgått, på samma gång som prisen på snart sagdt alla förnödenheter i hög grad stigit, och dagspenningen för arbetaren till följd häraf inom få år ökats till dubbla beloppet, embetsoch tjenstemännen ensamme skulle under hela den tid, som måste åtgå, innan en förändrad organisation i den angifna riktnicgen hunne verkställas, qvarstå med sin gamla aflöning lämpad efter fordna låga varuvärden, hvilken numera för många icke är tillräcklig ens att skydda för brödbekymmer Såsom ett återljud från förflutna byråkratiska tider, hafva vi vål hört upprepas, att hungriga hunda: jaga bist,, men sanningen bjuder oss tillstå, att dei ej ett enda ögonblick fallit oss in, att förfatiaren kunnat hafva sin tanke åt det hållet. Fastbellre hålla vi före, att författaren, om än benägen au försätta aflöningsfrågan i sådan ställning, att den under riksdagen kunde blifva till tjenst vid någon partimanöver, dock lika med oss är öfvertygad, att en allt för länge utdragen tjenstemännens späkning icke komme att utfalla till båtnad hvarken för dem eller för det allmänna. Vi hade endast i förbigående ämnat vidröra dessa artiklar, men dervid kommit att uppehålla oss längre än vi ämnat, ty det är ej de, som nu egentligen sat oss pennan i hand, utan en i Aftonbladet för den 10 Juli införd s. k. insänd och af helt annan halt varande uppsats, titulerad: Frågan om förbättring i embetsoch tjenstemännens lönevilkor. För att undvika vidlyftigheter, vilja vi här endast fåsta oss vid någrs. af de misstag, hvartill insändaren gjort sig skyldig. under förhoppning, att detta blifver tillräckligt för att bereda äfven de öfriga delarne af uppsatsen er förtjent dom. Det torde vara lämpligt att härvid börja med insändarensförsåtliga insinuation, att embets-vch tjenstemännen skulle motsätta sig en sådan omreglering af tjenstgöringen, att den afmättes efter löneinkomsterna, äfvensom införandet at en noggrannare ordning vid arbetet, af det egennyttiga motiv, att ej derigenom ; å miste om inkomsten utaf flera tjenster, sportler och dylikt samt en hop andra förmåner; och hvilket skulle vinna ytterligare bekräftelse deraf, att de ogerna såge det någon närmare undersökte förhållandet dermed. . Numera är stadgadt såsom allmän regel, att flera tjenster icke få förenas. Huruvida genom tillärzpningen häraf äfven i de lägre graderna sådant ej i framtiden leder till en för tjenstemannabildningen menlig ensidighet, har dock blifvit ifrågasatt. Städ gandet är emellertid ett faktum, och de numera få tjenstemär, som dessförinnan innehaft och i följe deraf ännu inonehafva mera än en tjenst med fullmakt, tvingas icke genom någon ny reglering au frånträda den ena eller andra af dessa utan motsvarande godtgörelse. Hvad insändaren i denna fråga uppgifvit, är således stridande mot all trolighet. Insändaren måste under de senaste 20 åren lefvat aldeles äfskild från det offentliga, då han nu kan tala om sportler uti statsdepartementen och rikskollegierne, från hvilka tjenstemännen derstädes ogerna skulle vilja skiljas. Expeditionslösen eller. den så kallade sportelivkomsten uti Kongl. Maj:ts kansli, som der förr utgjorde snart sagdt väsentligaste löneinkomsten, öfverflyttades, till följd af 1835 års riksdagsbeslut, på statsverket och skulle väl ersättas genom kontanta löger, men detta skedde så, att embetsoch tjenstemännen i t. ex. krigsexpeditionen fingo i vederlag omkring hälften af hvad som frångick dem. Uti statsdepartementen hafva embetsoch tjenstemånnen numera ingen extra inkomst, af hvad namn den vara må, undantagandes hvad registratorerne kunna uppbära i lösen för diariibevis och —A drade rörliga delar; hvars och ens verkningspunkt framställes der; och huru den emottsger och till