Aftonbladet – 22 augusti 1856, sida 2

för väl tusende gången upprepade presentation. Men jag ser icke edra damer, herr grefvepn, sade Henrik, kastande en lång blick omkring Big. å Siren, skyndade grefven af Auvergne att infalla, min mor och min syster hafva på hitresan haft den oturen att stjelpa med vagnen vid Bas-Bråau, hvarföre de i all ödmjukhet hos ers majestät anhålla om några timmars hvila. De ämna då icke deltaga i vår måltid ? utropade Henrik. Jag fruktar att deras appeltit, liksom allt det öfriga, fått en svår stöt vid falleto, svarade den kunglige bastarden gapskrattande. Hvilken obehaglig händelse ! utropade konungen förargad. -Jag vet att vägarne i denna skog äro så dåliga att man kan bryta halsen af sig på dem, men jag hoppas att snart ega nog mycket penningar för att kunna göra mina skogar lika beqväma som om de vore trädgårdar... Nåväl jag ursäktar damerne dEntragues, och lofvar att tömma ett glas till deras ära.n Men vid den blick, som han då kastade omkring sig, läste han på allas ansigten så mycken nyfikenhet och förundran, att han genast, till förekommande af alla slags kommentarier och sqvallerhistorier, muntert tillade: Lyckligtvis skall hertiginnans de Beaufort närvaro hålla oss skadeslös, för de andra daMomar frånvaro. en Henrik hade knapt uttalat dessa ord hvilka uppkallat ett hotande moln på den vördnadsvärde grefve dEntragues panna, förrän herr de Berighen, konungens förste kammartjenare, inträdde i rummet och sakta samtalade med monarken, hvars drag genast antogo ett uttryck af missbelåtenhet och sorg. Se det kallar jag då för oturl! utropade Henrik... Just i samma ögonblick, som jag anmäler hertiginnans närvaro vid vår supå, skickar hon att säga mig, det jagten uttröttat henne, och att hon, verkligt illamående,