Aftonbladet – 22 augusti 1856, sida 2

mm tjenarinnan försäkrade honom att Gabriella efter mogen öfverläggning kommit till den öfvertygelsen, att i hela slottet intet gömställe kunde vara heligare, bättre försvaradt och naturligare bevakadt af hertiginnan sjelf, än just detta. Gabriella hade utomdess för att förskaffa sig större frihet, klagat öfver trötthet och ett lätt illamående samt följaktligen stannat i sina rum. Espårance gjorde ej längre någon invändning, utan sedan han djupt skjutit ned hatten öfver pannan, följde han Gratienne, med hjertat likväl mindre klappande af fruktan, än af rörelse, vid tanken Då att han så snart skulle få återse Gabriella, hans själs afgud. Medan vår unge hjelte och hans följeslagerska genomvandra det gamla slottets omätliga salar och långa korridor, vilja vi kasta en blick på konungen och hans gäster, för att redigt kunna följa händelsernas tråd. Klockan hade nyss slagit sju. Alla portar voro stängda, stora ekknubbar brunno i rummens spislar, konungens supå fräste i pannorna, och bordet var dukadt. Jagten hade slutat något sent, men detta oaktadt skyndade konungen att göra stor toilett; han ville bli så vacker som möjligt, för att med fördel kunna visa sig midt ibland sina gäster. Under det att kammartjenaren klädde honom och parfymerade hans långa skägg, underhöll ban sig med Zamet, hvilken vördnadsfullt stält sig midt emot monarkens fåtölj. Ja, sade Henrik, det, som jag i samråd med hertiginnan beslutat, skall blifva af ett godt exempel för parisarne... jag vill nemligen att de skola se, det mitt hof icke är sammansatt af hedningar och kättare. Fru hertiginnan önskar desföre tillbringa de sista dagarne af passionsveckan i Paris, hvarest hon för det mesta ämnar helga sin tid åt fasta och offentliga andaktsöfningar. Det är för öfrigt min önskan att hon redan nu skall strängt iakttaga alla de religiösa ceremonier, hvilka tillkomma kungliga personer; ty det