Aftonbladet – 20 augusti 1856, sida 3

briellas dagliga present. Dessa skänker voro dock numera mycket förändrade, och oftast bestodo de endast i några torra eller vissna blommor: ett rörande emblem öfver ett i sin knoppning hejdadt lif. Dessa beständighetsbevis förvånade ej Esperance, ty han kände denna högsinnade qvinnas själ; men ju mera bon syntes föresätta sig att hos honom stärka minnet af deras kärlek, desto mera tyckte han sig böra besvara hennes påminnelser med en henne fullkomligt värdig sjelfförsakelse. Gabriellas plikt, sade han ofta till sig sjelf, är att oupphörligt räcka mig handen, men min skyldighet är att undvika Gabriella. På detta vis arbetar hvar och en af oss för den andras lycka. SE Fast öfvertygad om riktigheten af denna isigt, drog han sig ännu mera tillbaka och åskyndade dagligen sina resetillredelser. På abriellas samtycke till denna skilsmessa tviflade han ej en enda minut, utan han ansåg den tystnad, hvilken följt på deras sista möte i Bougival, som det säkraste beviset derpå. FIL början af passionsveckan var allt i ordning. Våren nalkades med stora steg, och de från Rom väntade dispenserna för konungens nya giftermål och skilsmessan från drottning Margareta lågo redan i den kunglige kurirens kappsäck. Esperance hade bestält hästar till öljande dagen och med Crillon uppgjort hvarest de borde sammanträffa, ty den unge mannen skulle ensam begifva sig ifrån Paris; men innan denna eviga landsflykt började, ville han likväl ännu en gång genomvandra sitt hus och säga det sitt sista farväl. Han hade varit så lycklig i denna ljufva oning; den var så öfverfull utaf hans kärleks dyrbara minnen. Öfverallt mötte hans ögon, smekte hans händer, eller trampade hans fötter något, som tillhört Gabriella. Hans uppfinningsrika älskarinna hade genom sina