Aftonbladet – 20 augusti 1856, sida 3

bara rikedomar, hvad skall jag väl nu göra med dem? Ej kan jag draga dem med mig på kärror och skepp och likt en galning uppoch nedpacka dessa återstoder från mitt flydda kärlekslif!... och ändå har jag vant mig vid att lefva midt ibland alla dessa älskade obetydligheter .. . De hafva så länge bildat min horisont, att jag nödvändigt måste lida när mitt öga ej mera får återse dem ... Skall jag som den döde lemna dem efter mig? ...Men då skola främmande råa menniskor vidröra det, som hvilat uti Gabriellas händer . . . smekts af hennes blickar!... Nej, jag vill vara som den vill, hvilken bär alla sina skatter på Big... Jag skall välja den minsta ädelstenen, den finaste spetsen och den blomma, som hon senast fört till sina läppar, dessa saker vill jag bära på mitt bjerta, och när sedan mina hästar vänta mig utanföre och Jag afskedat mina tjenare... när jag med ett ord blir alldeles ensam och i ordning att fara härifrån, skall jag bränna upp alla mina skatter... Må metallerna smälta med kristallerna, träden förtäras och de uppskrämda fåglarne fly!...Må böcker, möbler och tyger falla i aska, och hela palatset försvinna i det förfärliga eldgapet... Ack! allt hvad jag sett, älskat, vidrört och brukat skall då liksom den olycklige Esperance inom några dagar vara utplånadt ur menniskornag minne. Ja, allt detta måste blifva en omätlig graf, i hvilken litet af mig för evigt må få hvila vid sidan af de dagliga bevisen på Gabriellas kärlek !l, Just som han med den sorg och de tårar, hvilka en dylik olycka nödvändigt måste framkalla, fattat sitt beslut, lät ett lätt buller honom spritta till; han vände sig om, Gratienne stod andfådd, men med glädjeblixtrande ögon framför honom. Gud ske lof, nu är faran öfver! utrepade hon muntert, :