Aftonbladet – 20 augusti 1856, sida 2

Det är sant, sade den gamle krigaren, lätt förvirrad öfver den unge mannens fråga. Ni undrar hvarföre jag hyser tillgifvenhet för er... men det är ju ganska naturligt att man älskar er... ni är god, ni är ädel och ni är vacker... ögonen glädja sig vid er åsyn, och själen trifs i ert granskap... Ack nej... ingen konung kan mera vara värd min kärlek än ni... Så här mycket älskade jag er, dock icke straxt oaktadt er mors rekommendation ... ty det är er mor, som skickat er till mig ... endast af detta skäl bör ni älska mig, Espårance... Ja, mitt barn, du måste älska mig mycket, och tillika öfvertyga dig om det, som du nyss af artighet sade mig, nemligen, att du endast hade mig här i verlden... Men om jag ej skulle kunna lyckas att med tiden trösta dig... om jag nödgades tvifia på din tillgifvenhet... om jag skulle se dig otacksam... nej... nej... det vore omöjligt. . Omfamna mig, mitt barn... mitt hjerta smälter, då jag håller dig i mina gamla armar! Esperance lydde. Han stödde sitt af sorger tunga hufvud mot detta tappra bröst, och han söfde sin djupa smärta till ro vid de lugna slagen af detta ädla hjerta, som ännu aldrig svikit någon. VILL Kassandras spådom. Tiden hade emellertid gått framåt, och alla de emot Gabriella riktade sammangaddningarne förstorades dagligen... Espårance väntade endast på att chevalieren skulle blifva så i ordning att han kunde lemna Paris, men ännu var det den store generalen omöjligt, och han uppmanade varmt sin unge skyddsling till mod och undergifvenhet, säker om, att det för deras afresa gynnande ögonblieket snart skulle inträffa.