Aftonbladet – 16 augusti 1856, sida 3

Hon grämer sig till döds deröfver . . . också sade hon belt nyligen åt mig: Om. konungen åtminstone för sken skull ville. behandla mig som det egnar och anstår en flieka af min rang! Ack! om han älskade mig, skulle han nog lofva mig. .. Hvad då, Ia Varenne? Någon slags borgen på sin ömhet. Det är lätt. Att lofva, ja, sire..., Ja, det är ju ett löfte som du säger att hon vill ha. La Varenne. förblef stum. Det kan väl icke vara ett äktenskapslöfte som den sköna önskar, eftersom hon vet att Jag ärnar gifta mig med hertiginnan de Beaufort? ; g g ba Varenne började förstulet skratta; lyckligtvis öfverraskade konungen detta på förhand beräknade leende. Hvarföre skrattar du ? frågade han. Emedan ers majestät af öfverdrifven finkänslighet alltid gör motsatsen till. det, som borde: göras. för att. genast. lyckas. Jag förstår icke din mening, la Varenne.n Tillåter ers majestät att jag säger min tanke ? Javisst.n t Desse dEntragues äro fåfänga och, för att vara fullkomligt. uppriktig, äfven snåla. Ah I det betviflar jag icke. De plåga den arma flickan, emedan hon ej nog. tillfredsställer deras narraktiga högmod och öfverdrifna svikenhet., : Åh, hvad snålheten beträffar, så kan man väl, som jag hoppas, mätta den utan att derföre ruinera Big. Med högmodet är det icke heller så farligt... t. ex. fru hertiginnan de Beaufort tror ju att ers majestät, ämnar gifta sig med henne, eller. bur?