Aftonbladet – 16 augusti 1856, sida 3

varen till buds, än genom sjelfva. arbetets egna litterära värde, omfattar de på stora händelser så rika åren 1814 och 1815. Läsaren får sålunda här tillfälle att följa Karl Johan på det tåg, som han, omedelbart efter freden i Kiel, med den svenska armån anträdde till Rhen, likasom något senare på hans resa till Paris efter Napoleons fall, återkomst derifrån till Stockholm samt öfvertagande af befälet öfver den emot Norge sammandragna armån, — att lyssna till en del af de hvarandra korsande underhandlingar, som under denna ödesdigra tid bedrefvos. mellan .kabinetterna och hvaraf några hade det svenska högqvarteret till medelpunkt, — att upplifva minnet af Norges sjelfständighetsförklaring och af de tilldragelser, hvilka omsider bragte föreningen emellan Sverge och Norge till stånd under belt andra förhållanden, än som vid freden i Kiel varit afsedda, — samt slutligen att erfara några underrättelser om Svergesdeltagande uti kongressen i Wien och om planer och ränker, som der voro å bane, under det potentaterna sökte ordna Europas angelägenheter i enlighet med sina intressen och den då begynnande eller nära nog redan triumferande restaurationspolitikens fordringar. Delen åtföljes, i likhet med de föregående banden, af ett större antal bilagor, innehållande för det mesta bref och depescher eller utdrag ur sådana, hvilka till en stor del icke förut varit offentliggjorda. Den förtrolighet emellan den ryske kejsaren och den svenske kronprinsen, hvars uppkomst och utveckling man i de föregående: delarne haft tillfälle att lära närmare känna, fortfor, såsom bekant är, under den tiderymd, som den nu utkomna delen omfattar, och uttalar sig vid åtskilliga tillfällen i de ömmaste. uttryck. Det misstroende till uppriktigheten af Alexanders löften och försäkringar, som Karl Johan haft så många skäl att fatta under operationerna mot Danmark före. afslutandet af freden i Kiel och hvaråt han äfven vid den tiden gaf luft vid flera tillfällen, försvinner allt mera, och lemnar småningom, eburu han ännu då och då fick nya anledningar att känna sig sårad, å nyo rum för ett förbållande, hvartill historien svårligen kan uppvisa något motstycke mellan tvenne furstar, af hvilka den ene på det skamligaste och svekfullaste sätt plundrat det land, som kallat den andre till arftagare af dess tron just itanken, att han på den förre skulle hämnas lidna oförrätter, men i stället endast får se honom kasta sig i arffiendens armar för att i honom söka sin förnämste vän och beskyddare. Vi wvilja anföra några drag af de ömhetsbetygelser, som härunder å ena och andra sidan vexlades, efter den uppteckning deraf, som här förekommer. Hvilket starkt medvetande Karl Johan sjelf hade af de tjenster, som han hade gjort Ryssland genom den politik, han hade följt och som hufvudsakligast genom traktaten i Abo och det bekanta familjeföredraget hade blifvit beseglad, inhämtas bland annat af följande Karl Johans eget yttrande till ryske ministern grefve Suchtelen vid ett tillfälle, då han hade att beklaga sig deröfver, att kejsaren icke hade låtit honom få någon del af dei Frankfurt (1814, i början af året) med Napoleon öppnade underhandlingarne. Man kan utan fåfänga påstå, sade Karl Johan vid detta tillfälle, att, om Europa har ryska rikets bibehållande att tacka för sin räddning undan Napoleons ok, detta samma bibehållande till stor del bör tillskrifvas Sverge och det råd som kommit derifrån. Om man kunde ransaka själarnes innersta och deras hemligaste tankar, skulle man måhända finna, att mitt beslut att motsätta mig kejsar Napoleon blifvit fattadt förr än kejsar Alexanders. Man kan då säga, att Sverge är den äldsta bland de makter på fasta landet, hvilka förbundit sig emot Frankrike, och säkert skulle Ryssland icke vägrat att betrakta oss såsom en af koalitionens hufvudmakter i det ögonblick då det, nedtryckt under bördan af inre olyckor, utom sina gränsor endast egde en enda anledning till hopp, nemligen Sverges biståndr. Dessa förbindelser erkändes äfven tacksamt å andra sidan, såsom man bland annat finner af kejsarens yttrande ungefär vid samma tid till Wetterstedt, som hade infunnit sig i en beskickning från Karl Johan till Alexander uti de allierades högqvarter. Jag har aldrig glömt,, sade Alexander till Wetterstedt, och skall aldrig glömma, att under bekymmerfulla tider för mig och för mitt rike har kronprinsen varit min enda vän., Han sade sig vid samma tillfälle nu hoppas, att oberoende af den personliga vänskapen emellan suveränerna, hvarje förevändning till oenighet mellan Ryssland och Sverge skulle för alltid vara aflägsnad, sedan de begge ländernas intressen hädanefter äro gemensamma. (!) Dylika försäkringar å Alexanders sida hindrade honom dock icke, såsom man finner, att föra underhandlingar med den då gemensamme fienden bakom den ende vännens rygg. Emellertid blef förhållandet snart åter godt. Alexander smickrade fortfarade Karl Johan med förklaringar, att han ansett honom efter Napoleons fall framför andra böra kallas till Frankrikes regent, ehuru han icke i de allierades råd kunnat göra denna åsigt gällande, och vid:Karl Johans ankomst till Paris öfverhopas han af Alexander med artigheter och vänskapsbevis. — Särdeles ömt är de båda furstarnes afsked från hvarandra. Det var den 1 Maj 1814 i Compiegne, der Karl Johan, innan han lemnade Frankrike, aflagt ett besök hos den nyss emot hans vilja restaurerade Ludvig XVII. Det var här Karl Johan ochl Alexander sågo hvarandra för sista gången. Vi vilja anföra skildringen af detta afsked med utgifvarens egna ord. Vid detta tillfälle, säges det, yttrade kron-: